Scenen är ett typiskt hotellrum, och vi vet att det är i London och att paret som sitter där har kommit dit på semester. När man har ledigt brukar problemen och grälen bubbla upp. Nu är det kanske undermedvetet det som paret önskat sig; att lufta det som trycker dem och kanske komma närmare varandra igen. Den idén till en pjäs är riktigt bra, men jag blir så hemskt missnöjd med vad jag får se.
Replikerna bollas som ett enerverande klapp-klapp-spel mellan Johan Rheborg och Gunilla Röör. Under den första minuten funderar jag på hur det skulle ha blivit om dialogen fått flyta fram mer eftertänksamt och inte så putslustigt. Pjäsen skulle ha blivit dubbelt så lång, men publiken hade nog skrattat lika hysteriskt ändå. På det intensiva gnäggandet i salongen verkar det som att det är buskis man vill ha. Det finns passager i texten som är mer lyhörda för hur människor pratar med varandra, men det mesta låter barnsligt och irriterande. Jo, säkert finns det par som talar förbi varandra så här. Men i det här sammanhanget leder det ingenvart.
En annan sak som känns fel är att det blir replikerna som får driva handlingen framåt, till synes slumpmässigt. Då och då kommer ordväxlingar där någon av personerna avslöjar rädslor och önskningar, eller där de försöker närma sig varandra, men de blandas snabbt bort med nya nonsensrepliker.
Av Jonas Karlssons tidigare pjäs Nattpromenad och novellsamlingen Det andra målet har jag förstått att han tycker att bygga upp en osann fasad som sedan raseras av en överraskande vändning. Så även här. Men i Mellanrum blandas det småkluriga slutet även upp med new age-flum i värsta Paolo Coelho-stil. Jag får anstränga mig hårt för att inte sucka ljudligt.
I want this hour of my life back.
Länk till Stadsteaterns sida om Mellanrum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar