Universality av Natasha Brown

I fiktiva tidningsintervjuer rör sig historien från person till person mot en förklaring av den dramatiska händelsen på bokens andra sida, när en man vid namn Jake med en guldtacka slår en annan tills han inte längre rör sig. Utan någon redovisning för hur intervjuaren hittar nästa person i kedjan av sammanlänkade aktörer, tas vi till guldtackans ägare, vidare till hans granne, åter till personen som slogs ned och den grupp av unga hippies som försöker bygga ett alternativ till kapitalismen genom dumpster diving och att odla själva. Formatet gör det tydligt hur tidningsartiklar av det slaget skiljer sig från bra litteratur: klichéartade uttryck som följer på varandra, en överdriven fixering vid personers utseende och gester som bevis på deras karaktär, och ytliga, summariska beskrivningar av såväl personer som händelseförlopp. Skall det fortsätta såhär genom hela boken?

Efter 48 sidor, nästan en tredjedel av den korta boken Universality, växlar formatet till en middagsbjudning där gamla vänner från universitetet besöker Hannah, som halkade efter dem alla i synnerhet under Storbritanniens Covid-nedstängning. Nu har hon lyckats klättra tillbaka till relevans tack vare det nyss lästa reportaget, men klyftan mellan henne och de mer framgångsrika vännerna går inte att bortse ifrån, inte heller känslan av att hon när som helst kan förlora sin osäkra position i skrivar- och tyckar-världen. Middagskonversationen understryker vikten av att ha rätt åsikter, men också att hitta en fräsch vinkel för att kunna framhäva sin egen röst bland alla tyckare. Prosan är fortfarande inte särskilt djup, och kanske förstärks den känslan av det tröttsamma i att se hur opinionens vindar och dess ryttare och kappvändare är viktigare än själva innebörden av åsikterna.

Men just den tanken har slagit fler av bokens kontrahenter, och när handlingen rör sig vidare är det en av dem vi möter på djupet. Det är Lenny, en av dem som porträtterades av Hannah på ett sätt som lagts tillrätta för att passa historien hon ville pressa fram. Nu blir berättelsen äntligen det ifrågasättande och den förklarande bakgrund som vänder på de vedertagna åsikterna i korridoren av korrekta utsagor. Redan tidigt har vi faktiskt mött den sortens uppfriskande uppgivenhet hos en av idealisterna i hippiekollektivet. I kapitlen om Lenny får vi höra hennes interna analyser, och omtag, och självkritik, och självförståelse, så att det sätter strålkastarljuset inte bara på samhällsfrågorna för stunden utan på försöken att hantera dem. Den första tredjedelens taffliga kapitel fanns väl där för att utgöra spegelbild till den sista tredjedelen där prosan och innehållet lyfter.

Fastighetsskötaren på Stadsteatern

Mac Davies är en som snackar mycket. Kanske var det därför han hamnade i bråk på baren tidigare, men han blev räddad av Aston som också bjöd in den hemlöse Davies att bo hos honom. En oväntad vänlighet, men sådant finns det också i världen. Dock är Davies inte bara en som snackar utan också en som hittar problem att snacka om, inte undantaget det belamrade rum han erbjuds att sova i, och de skor som Aston vill ge den skolöse och hemlösa Davies. 

Aston verkar själv fäst vid alla de prylar han har samlat på sig - en del av dem går att använda, andra var nog trasiga redan när han skaffade dem. På dagarna går han rundor i affärer och hos skrotsamlare för att titta på nya saker att skaffa. Med kärlek talar han om den lilla buddhastatyn som står på den oinkopplade gasspisen.

En tredje person kommer in i leken medan Aston är ute - Mick, Astons yngre bror. Mick är också en som snackar mycket, men i en retsam och hotfull ton för att göra Davies osäker och cementera sin egen makt. Maktspel utgör ofta en viktig del av Harold Pinters pjäser. Under pjäsens gång kommer de tre personligheterna att stötas mot varandra på olika sätt. När Davies tror att han kan dominera Aston blir han elak, men tvingas senare att vädja för sig själv när den ännu mer cyniske Mick spelar ut sitt verkliga övertag. Den dynamiska rörelsen av maktens centrum gör pjäsen fängslande. 

Lika fascinerande är detaljerna om Astons prylsamlande, och hans ständigt hägrande projekt att rusta upp skjulet på gården vilket skulle vara inledningen på en helrenovering av huset. Hans karaktär får sin delvisa förklaring i den hjärtslitande monolog han håller om hur han som tonåring sattes på mentalsjukhus och fick behandling med elchock. Sven Ahlström har i ett par decennier varit en av Stadsteaterns bästa skådespelare i vitt skilda roller, men aldrig har han varit så gripande som här. Astons instängda frustration är den sorgfyllda höjdpunkten i den redan fängslande pjäsen Fastighetsskötaren på Kulturhuset Stadsteatern.

Länk till Stadsteaterns sida om Fastighetsskötaren

Foto: Sören Vilks

Palm Royale

Maxine spelar högt när hon nästlar sig in på Palm Beachs mest exklusiva klubb, Palm Royale. I dylika miljöer kan man komma långt om man klarar av att smälta in bland de glamourösa miljonärerna, men såväl personalen som gästerna på Palm Royale har stenkoll på vem som hör dit, och Maxine är inte en av dem. Hennes undanflykter blir alltmer avancerade och för ett ögonblick kan man tro att hon är mytoman - tills det visar sig att hon är allt det hon sade sig vara, nämligen Maxine Dellacorte, hustru till Douglas Dellacorte som i sin tur är brorson till Palm Beach-drottningen Norma Dellacorte.

I ögonen på det övriga Palm Beach-hovet - Dinah, Evelyn, Raquel - är Maxine fortfarande en uppkomling som de gärna lägger krokben för. Samtidigt trixar Maxine med att belåna dyrbarheter och låna kläder ur garderoben för Norma Dellacorte, som ligger i koma i sitt hem dit Maxine och Douglas flyttat in. Norma och hennes ägodelar vaktas av poolpojken Robert och alla i Palm Beach som minns Normas storhetsdagar.

Trots illvilligt skvaller och ömsesidiga sabotage vinner Maxine en sorts acceptans från de övriga societetsdamerna, så handlingen i TV-serien Palm Royale utvecklar sig till en komedi full av nålstick mellan kvinnor i härliga sextiotalsstassar omgivna av unga, stiliga älskare i sköna miljöer. Dock är första säsongen litet trög, men i andra säsongen stegras tempot och insatserna rejält. Att Norma Dellacorte spelas av ärkekomediennen Carol Burnett lät oss gissa att hon inte skulle stanna i sin koma för evigt, utan vakna till och ta plats intill de andra humorgenierna Kristen Wiig, Allison Janney och övriga skickliga skådespelerskor. Och i öppningsavsnittet av säsong två får vi äntligen se Ricky Martin, som spelar Robin, sjunga och dansa i ett fantastiskt nummer man gärna vill se igen och igen.

(Spoilers för säsong 1 och 2 i videons sista minut)

Säsong två kastar sig genom internationella konspirationer tryfferade med mord, och en väldig förmögenhet som minst hälften av kvinnorna (och deras makar) vill fiffla sig till. Hela ensemblen flyger till Schweiz och passar på att med en glimt i ögonvrån förväxla landet med Sverige genom att flygvärdinnorna Ulla och Beullah är svenska, Judy min vän spelas vid landning och lokalbefolkningen pratar som svenske kocken i Mupparna. Konspirationerna förökar sig, tar nya vändningar och vecklar in sig i varandra till den grad att det är förlåtet om man inte hänger med i detaljerna, för det är roligt ändå. Om första säsongen var litet trög, så är andra säsongen av Palm Royale en härligt spännande retro-glammig komediserie och ett underhållande avbräck från verkligheten.

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen

Kapitlen är en eller två sidor långa; luftiga sidor i den tunna boken, som om även berättelsens format gestaltar det långsammare livet hos en kvinna som hunnit bli mycket gammal. Från första meningen får hon och även vi läsare påminnelser om att det tidigare livet är på väg att försvinna: bästa väninnan Gudrun från barndomen har dött; sjukhuset i New York där hon arbetade som hjärtkirurg skickar inbjudningar till samkväm med bingo och bridge; i videosamtalen med systern har de båda svårt att höra och se varandra, delvis på grund av tekniken, delvis på grund av sviktande syn och hörsel, delvis av huvudpersonens val att mäla ut sig från jobbiga konversationer.

Men Dr. Solheims liv är inte bara en rutschkana mot döden. Med ett precist språk berättar hon om motgångar och misslyckade relationer, men det är mer accepterande än hopplöst. Dessutom verkar livet hon valt att leva ändå gott: inte alla vill vara nära sina släktingar, och i Paris har hon bekanta och nära till god mat från Chez Colin tvärs över gatan. 

Något nytt händer också i hennes liv: hon träffar mannen Javiér och inleder förhållande, av ålderns nödvändighet i långsamt tempo, utan hetsiga passioner. 

Liggande under ett tunt täcke började vi en kväll diskutera sängkläder. Javiér föredrar satin, jag flanell. Materialet påminner mig om stugsemestrarna i barndomen. Han kunde inte förstå det. Det tyckte jag var oresonligt. Jag tror att han var lite grinig just den kvällen.

Hade vi inte haft så svårt att gå, skulle vi troligen ha skilts som ovänner. Men vi låg alltså bara där med våra skröpliga lemmar hopvecklade.

Det anstår mig inte att avgöra om De sista smekningarna är en realistisk skildring av dagarna som gammal, särskilt som författaren Kjersti Anfinnsen själv är ung, men vare sig den är det eller ej så är boken fin och på många ställen riktigt rolig.

Peter Blake på Wetterling Gallery 2026

Tidigare utställningar av Peter Blake på Wetterling Gallery har bjudit på fantasiväckande historier i varje collage, inte minst den charmerande bildserien Joseph Cornell's Holiday. I 2026 års Facts and Faces är historieberättandet inte lika framträdande, men ändå finns stor kreativitet i collagen som visas.

Inte bara de spännande objekt som valts ut till bilderna, utan också Blakes användande av klara färger gör collagen originella, till något som verkligen fångar blicken.

Urklippen i stilar från tidigare decennier - från serietidningar, kändisreportage och andra artiklar - får en att fundera på vad som ansågs spännande då, varför andra och mer komplicerade situationer krävs för att skapa spänning idag, och vad det betyder att våra krav på underhållning har förändrats så mycket.

I sina porträtt visar Peter Blake dock att han är nog så medveten om samtidens strömningar, det är inte nostalgi han sysslar med.

De enkla men tilldragande tavlorna med bokstäver som bildar L O V E är inte kitsch utan en djupt menad återgång till det mest grundläggande och det mest viktiga i livet.

Till slut en clownbild i regnbågsrutor! Ett roligt och minnesvärt utropstecken av en konstnär som fortfarande är vital och relevant vid fyllda 93 år. Underbart att vi får se hans konst i Stockholm med jämna mellanrum!

Länk till Wetterling Gallerys sida om Peter Blake

Schmigadoon!

När man går vilse i skogen kan man hamna i något helt oväntat... men den här gången är det inte en häxas stuga eller något annat skräck-scenario, utan raka motsatsen, nämligen en harmonisk, färggrann småstad full av sprudlande glada invånare! TV-serien och namnet Schmigadoon! är en skämtsam variant på Brigadoon, vilket i sin tur är en musikal från the Golden Era av musikaler på 1940- och 50-talen, och minsann om inte lokalbefolkningen brister ut i sång och dans för jämnan! Detta är mycket förvirrande för Melissa och Josh, två läkare från den New York i vår tid, vilka dessutom grälade om sitt förhållande just innan de ramlade in i Schmigadoon. 

Precis som i många andra småstadsskildringar verkar allt löpa felfritt, förutom om någon kliver utanför sin förväntade bana och hela bygden sluter upp för att fördöma hen. Stadshotellet är mycket billigt, men Josh och Melissa är ju inte gifta så de får inte dela rum. Litet på trots efter grälet ger de sig också ut i staden för att träffa nya, trevligare partners. Oj, så illa det kan gå när stadens moraltanter och fäder till giftaslystna döttrar får vittring av vad som händer!

Huvudrollerna Melissa och Josh spelas av de två humorgenierna Cecily Strong respektive Keegan-Michael Key, och rollistan i övrigt är också bräddfylld med stjärnor från komedi- och musikalvärlden som Alan Cumming, Kristin Chenoweth och Jane Krakowski. Schmigadoon har färgerna och de aningen felaktiga proportionerna från nöjesfält och gör att den glättiga tillvaron har en viskning av klaustrofobi. Musikalnumren har melodier som är hommager till kända musikalsånger, lånade och skruvade på ett bra sätt, med slagkraftiga och smarta texter. 

I andra säsongen snubblar Josh och Melissa istället in i staden Schmicago, och nu stiger spänningen och underhållningsvärdet rejält. Den oefterhärmlige Tituss Burgess dansar in som berättare i en noir-historia som lånar friskt och skickligt från musikaler som Chicago (förstås), Cabaret (härligt sexigt), Hair (groovy!) och Sweeney Tood (hjälp!). Det är roligt i sig att se de flesta av invånarna från Schmigadoon i helt nya roller, med ännu läckrare låtar och verklig fara för Melissa och Josh. Det är ytterst sorgligt att den tredje säsongen inte blev av, trots att seriens skapare Cinco Paul redan skrivit tjugofem sånger för den. Dock finns det hopp om att alla tre säsonger kan sättas upp på Broadway redan i år, vilket verkligen vore något att se fram emot.

Those Beyond the Wall av Micaiah Johnson

I boken The Space Between Worlds tecknade Micaiah Johnson upp inte bara en spännande bild av multiversum och tekniken att flytta sig mellan världarna, utan också den fysiska känslan i att vara på en plats, och spänningen mellan fattiga och rika i världen. Det är det sistnämnda som står i centrum i uppföljaren Those Beyond the Wall, och det är tyvärr till nackdel för handlingen. 

I den här boken är det inte de som utvecklar och använder tekniken för att flytta sig mellan världarna som är huvudpersoner, utan de andra som blir påverkade och har mindre kontroll över händelserna. Det kan vara givande att berätta en historia från det perspektivet, men i det här fallet tappar vi som sagt en stor del av det som gjorde den första boken så intressant. Den här gången är det besökare från ett annat universum som tar sig in i världen, och nu med en teknik som (på ett groteskt sätt) dödar den motsvarande person som redan finns där. Som nyfiken ingenjör skulle jag vilja veta mer om den tekniken, men jag kan acceptera att jag inte får det. Däremot är det ytterst frustrerande att handlingen inte för ett ögonblick tar upp motivet för det andra universats besökare, vilka heller inte verkar ha någon genomtänkt plan för sina inkursioner mer än att hånfullt le när deras dubbelgångare dödas.

Vår berättare är Mr. Scales, en runner för kejsaren Nik Nik i Ashtown, det fattiga samhället utanför den rika staden Wiley. Vi får höra några gånger i förbifarten att solen bränner sönder allt utanför den skyddade staden Wiley, men detta faktum har inte stor bäring på handlingen. Det är svårt att veta vad man lever av i Ashtown. Valutan där verkar vara våld, sex och död. Mr. Scales är lojal med kejsaren och Ashtown, och berättar med stolthet om hur disciplinen upprätthålls med misshandel, hur ett knytnävsslag kan ges med kärlek, och hur människor som bryter samman vårdas på bordellen. En läsare har inte nödvändigtvis lika lätt som Mr. Scales att se storheten i det benhårda systemet, och kan också se hur officiella regler och självpålagd disciplin hindrar personer från att ge varandra äkta omsorg, även om Mr. Scales ofta talar om att man gör något av kärlek.

När jag läste The Space Between Worlds fanns där också en del logiska luckor, men jag tänkte att Micaiah Johnson skulle utvecklas som författare och skriva ännu bättre böcker. Tyvärr lever inte Those Beyond the Wall upp till den förhoppningen, men jag håller öppet för att Johnsons nästa bok ändå kan bli bra.

Fler böcker av Micaiah Johnson:

The Space Between Worlds

R.U.R. på Teaterverket

Det var år 1920 som Karel Čapek skrev pjäsen R.U.R. - Rossums Universala Robotar, och introducerade order robot för världen. Människoliknande och människoskapade automatiska varelser var vid den tiden ingen ny tanke vare sig i myter eller spekulativa berättelser, men Čapeks beskrivning av hur robotarna skapas, och vilka problem deras existens kan medföra för mänskligheten, är ändå framsynt framlagt och diskuterat i pjäsen.

Infodump av viktiga fakta som behövs för att förstå historien är oftast något som science fiction måste hantera. I R.U.R. liksom i många andra berättelser sker det genom att R.U.R:s direktör Harry Domin berättar för den nytillresta gästen Helena Glory bakgrunden till och tekniken för att bygga robotar. Det är, som sagt, intressant hur robotarna i fråga byggs inifrån och ut genom att mänsklig biologi härmas in i minsta detalj - skelett, tarmar, [onämnbara kroppsdelar], hormoner... dock är inga känslor återskapade. Robotarna arbetar och gör det man säger åt dem utan att protestera.

Helenas invändningar är något som har speglats på olika sätt i nästan alla berättelser om robotar som har följt: Är det inte synd om robotarna som inte har känslor? Har de ingen själ? Borde vi då inte ge dem en själ? Även utan facit i hand kan man i sin tur tycka att "införandet" av en själ är att skapa ytterligare problem, och kanske i ännu högre grad sätta sig jämsides med Gud, om det är vad man oroar sig för. Min egen återkommande invändning mot idén att göra robotar mer mänskliga och känslosamma är att det är mycket osannolikt att en ändring i koden kan att åstadkomma det, än mindre att robotar kan utveckla ett känsloliv på egen hand. Detta gör nog pjäsens sista akt speciellt svår att tro på för oss petiga IT-ingenjörer.

Nåväl, pjäsen diskuterar även andra möjliga problem med den stora skara av lydiga arbetare som skickas från R.U.R. ut över jorden i tiotusental. Att människor känner sig överflödiga utan en uppgift är ett av dem, vilket Domin å sin sida tycker är underbart då det ger mänskligheten en paradisisk tillvaro av fritid utan krav. Men när handlingen rör sig tio år framåt i tiden har detta också lett till att inga barn föds, för ingen ser anledning till det. Men vad värre är, nyheterna rapporterar om massakrer på männsikor som begåtts av robotar, drivna till det av sina ägare. R.U.R:s ledningsgrupp tvår sina händer, de säljer bara robotarna och köparen får använda dem till vad de önskar.

Foto: Mikael Karlin

Så händer det dock till slut att robotarna, som ju är fysiskt starkare än människor och mindre benägna till empati, vänder sig mot sin skapare för att ta makten över jorden. Vi följer skeendet tillsammans med de rädda människorna isolerade på den ö där R.U.R. bedriver sin verksamhet. De olika personligheternas syn på utvecklingen av robotar, och påverkar vad de tror sker i omvärlden och hur diskussionerna går i styrelserummet.

Teaterverkets uppsättning av R.U.R. följer originalmanus nära, vilket gör uppsättningen till ett bra dokument av framtidssynen för hundra år sedan, liksom de gammaldags charmiga inslagen av komedi. Särskilt roliga är Marie-Louise Ekeströms sprudlande utrop som den teknikpositiva Dr. Hallemeier. Dock blir dialogerna och resonemangen ibland röriga och skulle vinna på att redigeras, särskilt som de inte alltid ligger naturligt i skådespelarnas munnar. På det stora hela är det ändå en glädje att få se den här klassiska pjäsen framförd med så stort engagemang och omsorg.

Länk till Teaterverkets sida om R.U.R.

Train Dreams

Robert Grainier föds under 1800-talets sista decennium, men födelsedagar och sekelskiftet är nog inget man håller reda på i det lilla samhället Bonners Ferry i Idaho. Robert är föräldralös och utan riktning i sitt liv, tills han träffar Gladys som tycker om honom. Det är väldigt ofta man får se kärlek på vita duken, men sällan så äkta och kännbart som här: läppar som rör vid varandra, två människor som håller om varandra och pratar förtroligt. Robert och Gladys bygger ett hus i skogen och får dottern Kate. 

För att tjäna ihop till uppehälle för familjen tar Robert arbete vid järnvägen. Liksom hans nästa jobb med att fälla timmer innebär det att gruppen av arbetare lever långa tider tillsammans, i markerna de arbetar på och långt från sina familjer. Inga djupare vänskaper formas, Robert är en tystlåten iakttagare av de mer eller mindre udda personligheterna under arbetet och vid lägerelden om kvällarna. Liv kan snabbt bytas ut mot död i skogen: fallande timmer, eller det obegripliga mordet på en kinesisk rallare en sommarkväll.

Det sker inga långsamma kamerasvepningar över naturens skönhet, men vi uppfattar den ändå i periferin av det hårda arbetet; i de stora gamla trädstammarna och i brusande vatten. Långt från Roberts långsamma, ensamma tillvaro skiftar världen till det moderna, vilket i sin tur tar sig ända till Roberts liv i form av motorsågar och annat som förändrar arbetet. Från att ha fällt skogen för hand med sågar på ett sätt som kändes evigt och oföränderligt är det Robert som verkar uråldrig och lämnad på efterkälken. I sin ensliga stuga fortsätter Robert sitt liv, påhälsad av syner och drömmar om människorna han har förlorat. En del skulle säga att han lever ett idealiskt liv, självständig och nära naturen. Vi som har följt honom under hans åttio år kan se att hans ensamhet är ett skal mot mer sorg. Men låt oss vara glada att ett liv som Roberts har spelats upp för våra ögon och minnen.

Rekviem - en hallucination av Antonio Tabucchi

En oemotståndlig längtan drog italienaren Antonio Tabucchi till Portugal. Nu möter vi honom en het sommardag i Lissabon. Flyktigt tänker han att han borde ha stannat kvar i den stillsamma trädgården, men han har ett avtalat möte som han inte vill missa. Men kanske tog han fel på ett halvt dygn, det var nog inte klockan tolv på dagen utan vid midnatt som den andre menade. Nya möten och besök i gamla minnen bokas in under de vunna timmarna.

Förutom ett tåg som måste passas klockan på kvällen, så har vår huvudperson inte bråttom till sina möten. På väg till det första är han trött och har svettats igenom skjortan. Var kan han få tag i en ny skjorta på en dag när allt är stängt? Diskussionerna med den hjälpsamme taxichauffören inbegriper mannens bakgrund och tack och lov förslaget att zigenarnas marknad är öppen även idag. Vår berättare måste guida taxin rätt, men väl på plats kan han köpa två tröjor, och blir sedan själv anvisad att mannen han skall träffa finns där inne, på kyrkogården.

Mellan tid och rum finns där ett angenämt hem där Tadeusz Waclaw Slowacki anträffas, trots att han är död sedan flera år. Denne man är trots sitt polska namn portugis av eget val, liksom vår berättare, så männen möts i sitt mellanförskap i landet de båda är lojala mot. Och liksom "killen" som berättaren allra sist på dagen skall träffa, så är han alltså död. Förutom att Tadeus envisas med att fråga hur han dog, så blir tillvaron mycket konkret genom att man med god aptit hugger in på den rustika maten som värdfamiljen bjuder på. Flera gånger skall möten med spöken grundas i de noggrant beskrivna recepten på vad som äts. Skickligt beredda inälvor bidrar till att de tunga, flottdrypande rätterna blir så delikata. Det är naturligtvis inte samma sak, men ändå litet så, när de tiggare eller andra människor som berättaren slumpmässigt och flyktigt möter under dagen tar gestalt genom de specifika och originella detaljer ur sina liv som de berättar. Likaså diskuteras noga vilka platser vår berättare är på väg mot, eller längtar tillbaka till, och placerar handlingen konkret i och runt Lissabon.

Dock, det finns ett stort och kanske spännande tomrum, och det gäller det nogsamt förberedda mötet med dona Isabel, där boken bara berättar den nog så intressanta upptakten i väntan på damens ankomst. Kvinnan, liksom Tadeus, figurerar i en annan bok av Tabucchi som bär hennes namn. I den här boken blir hon ett mysterium av en annan art än de många mötena i limbo som vår berättare upplever.

Damglaset på Ö2 Scenkonst

Amy Winehouse går på repeat innan föreställningen börjar. När Louise Ryme kommer in har hon makeup och håruppsättning inspirerad av den hedonistiska och alltför tidigt bortgångna Winehouse. Men först slår sig Ryme ned och berättar, i egenskap av den allvetande Berättarrösten, om alkoholens historia i Sverige, från brännvinets intåg på 1400-talet och  fram till nittonhundratalets motbok. Dåtidens snåla tilldelning av alkohol till kvinnor - hälften mot männen, om ens det - tar gestalt i form av en person som verkligen skulle behöva slappna av med ett glas, nämligen Nora Helmer. Hon flyger omkring i lägenheten, städar och vispar ihop en tårta till födelsedagsbarnet under enträgna försäkranden om att hon inte behöver något själv. Och då och då dras hon som av en magnet mot brickan med likörer... men kan bara stirra på den, för det går ju icke an att en kvinna skall dricka.

Historieberättandet går vidare, och via Marguerite Duras kommer vi till kvinnor som faktiskt dricker, men fortfarande ses snett på av omgivningen, särskilt om de dricker för mycket och blir högljudda. Berättelsen blir allvarlig och personlig, men några komiska ögonblick lyser upp då och då. Damglaset från titeln är mormoderns smäckra snapsglas, extra litet för att det riktigt skall synas hur måttfull en dam är med de starka varorna.

Jag gillar idén med uppsättningen, även om jag önskar att framställningen redigerats och komprimerats såväl i textdelarna som i de ordlösa scenerna och övergångarna däremellan. 

Föreställningen blir också spretig i så måtto att uppfattningen att kvinnor skall vara måttfulla, ställt mot kvinnor som går över gränsen, inte vävs samman och/eller utvecklas på ett mer givande sätt. Men som sagt, jag gillar idén och flera av scenerna i pjäsen Damglaset.

One Battle After Another

Gränsbevakningstruppernas våldsmonopol är överväldigande, med beväpnade skaror av sammanbitna och oberörbara officerer och uppbackat av infrastruktur för att låsa in och förhöra människor de fångat in. De grupper som verkar mot dem måste bygga upp ett motsvarande nätverk i dess skugga; listigt, mer lättrörligt, mer hemlighetsmakeri och inlärda säkerhetscheckar för att kolla att den man möter verkligen är på ens egen sida. En sådan grupp är French 75, kanske inte så disciplinerad men effektiv i sina mer våldsamma aktioner. 

Upphetsningen över att ha lyckats med att frita en stor grupp inlåsta immigranter blandas med sexuell upphetsning. Aktivisten Perfidia Beverly Hills och pojkvännen och sprängmedelsexperten Pat Calhoun delar en djup tungkyss i bilen på väg därifrån, men innan dess har Perfidia sexuellt förnedrat immigrationscentrets befälhavare Steven Lockjaw. Till otur för dem båda två tänder han på det och blir besatt av Perfidia.

Efter att ha blivit avslöjade lever Pat Calhoun i Kalifornien under nytt namn, Bob Ferguson, med dottern Willa. Men fortfarande sexton år senare finns Lockjaws fixering vid dem kvar, nu också underblåst av den fara de utgör för hans rykte som pålitlig, våldskapabel fullblodsrasist i en paramilitär grupp med egna, hemliga befogenheter. På nytt ställs det hårda statliga våldsmonopolet mot den löst organiserade och ständigt undflyende motståndsrörelsen. Nu består gruppen i Calhouns sikte av den nästan sönderrökte Bob Ferguson, tonårsdottern Willa som kanske eller kanske inte lärt sig att vara misstänksam mot myndighetspersoner, och Willas karate-sensei Sergio St. Carlos, som har mer aktuella kontakter med de lokala underjordiska grupperna.

Förutom fokuset på den lilla grupp av jagade och jägare, är filmen One Battle After Another en spännande uppvisning i principer som stöter emot varandra. Där är den hårda, kalla beslutsamheten från Lockjaw och hans officerer; stressen hos den pårökte Bob på flykt; den lugna effektiviteten mitt i kaoset hos Sergio som steg för steg sätter genomtänkta flyktplaner i verket. Spänningen är hög genom hela filmen, även i de scener som verkar lugna på ytan.