Universality av Natasha Brown

I fiktiva tidningsintervjuer rör sig historien från person till person mot en förklaring av den dramatiska händelsen på bokens andra sida, när en man vid namn Jake med en guldtacka slår en annan tills han inte längre rör sig. Utan någon redovisning för hur intervjuaren hittar nästa person i kedjan av sammanlänkade aktörer, tas vi till guldtackans ägare, vidare till hans granne, åter till personen som slogs ned och den grupp av unga hippies som försöker bygga ett alternativ till kapitalismen genom dumpster diving och att odla själva. Formatet gör det tydligt hur tidningsartiklar av det slaget skiljer sig från bra litteratur: klichéartade uttryck som följer på varandra, en överdriven fixering vid personers utseende och gester som bevis på deras karaktär, och ytliga, summariska beskrivningar av såväl personer som händelseförlopp. Skall det fortsätta såhär genom hela boken?

Efter 48 sidor, nästan en tredjedel av den korta boken Universality, växlar formatet till en middagsbjudning där gamla vänner från universitetet besöker Hannah, som halkade efter dem alla i synnerhet under Storbritanniens Covid-nedstängning. Nu har hon lyckats klättra tillbaka till relevans tack vare det nyss lästa reportaget, men klyftan mellan henne och de mer framgångsrika vännerna går inte att bortse ifrån, inte heller känslan av att hon när som helst kan förlora sin osäkra position i skrivar- och tyckar-världen. Middagskonversationen understryker vikten av att ha rätt åsikter, men också att hitta en fräsch vinkel för att kunna framhäva sin egen röst bland alla tyckare. Prosan är fortfarande inte särskilt djup, och kanske förstärks den känslan av det tröttsamma i att se hur opinionens vindar och dess ryttare och kappvändare är viktigare än själva innebörden av åsikterna.

Men just den tanken har slagit fler av bokens kontrahenter, och när handlingen rör sig vidare är det en av dem vi möter på djupet. Det är Lenny, en av dem som porträtterades av Hannah på ett sätt som lagts tillrätta för att passa historien hon ville pressa fram. Nu blir berättelsen äntligen det ifrågasättande och den förklarande bakgrund som vänder på de vedertagna åsikterna i korridoren av korrekta utsagor. Redan tidigt har vi faktiskt mött den sortens uppfriskande uppgivenhet hos en av idealisterna i hippiekollektivet. I kapitlen om Lenny får vi höra hennes interna analyser, och omtag, och självkritik, och självförståelse, så att det sätter strålkastarljuset inte bara på samhällsfrågorna för stunden utan på försöken att hantera dem. Den första tredjedelens taffliga kapitel fanns väl där för att utgöra spegelbild till den sista tredjedelen där prosan och innehållet lyfter.