Amy Winehouse går på repeat innan föreställningen börjar. När Louise Ryme kommer in har hon makeup och håruppsättning inspirerad av den hedonistiska och alltför tidigt bortgångna Winehouse. Men först slår sig Ryme ned och berättar, i egenskap av den allvetande Berättarrösten, om alkoholens historia i Sverige, från brännvinets intåg på 1400-talet och fram till nittonhundratalets motbok. Dåtidens snåla tilldelning av alkohol till kvinnor - hälften mot männen, om ens det - tar gestalt i form av en person som verkligen skulle behöva slappna av med ett glas, nämligen Nora Helmer. Hon flyger omkring i lägenheten, städar och vispar ihop en tårta till födelsedagsbarnet under enträgna försäkranden om att hon inte behöver något själv. Och då och då dras hon som av en magnet mot brickan med likörer... men kan bara stirra på den, för det går ju icke an att en kvinna skall dricka.
Historieberättandet går vidare, och via Marguerite Duras kommer vi till kvinnor som faktiskt dricker, men fortfarande ses snett på av omgivningen, särskilt om de dricker för mycket och blir högljudda. Berättelsen blir allvarlig och personlig, men några komiska ögonblick lyser upp då och då. Damglaset från titeln är mormoderns smäckra snapsglas, extra litet för att det riktigt skall synas hur måttfull en dam är med de starka varorna.
Jag gillar idén med uppsättningen, även om jag önskar att framställningen redigerats och komprimerats såväl i textdelarna som i de ordlösa scenerna och övergångarna däremellan.
Föreställningen blir också spretig i så måtto att uppfattningen att kvinnor skall vara måttfulla, ställt mot kvinnor som går över gränsen, inte vävs samman och/eller utvecklas på ett mer givande sätt. Men som sagt, jag gillar idén och flera av scenerna i pjäsen Damglaset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar