De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen

Kapitlen är en eller två sidor långa; luftiga sidor i den tunna boken, som om även berättelsens format gestaltar det långsammare livet hos en kvinna som hunnit bli mycket gammal. Från första meningen får hon och även vi läsare påminnelser om att det tidigare livet är på väg att försvinna: bästa väninnan Gudrun från barndomen har dött; sjukhuset i New York där hon arbetade som hjärtkirurg skickar inbjudningar till samkväm med bingo och bridge; i videosamtalen med systern har de båda svårt att höra och se varandra, delvis på grund av tekniken, delvis på grund av sviktande syn och hörsel, delvis av huvudpersonens val att mäla ut sig från jobbiga konversationer.

Men Dr. Solheims liv är inte bara en rutschkana mot döden. Med ett precist språk berättar hon om motgångar och misslyckade relationer, men det är mer accepterande än hopplöst. Dessutom verkar livet hon valt att leva ändå gott: inte alla vill vara nära sina släktingar, och i Paris har hon bekanta och nära till god mat från Chez Colin tvärs över gatan. 

Något nytt händer också i hennes liv: hon träffar mannen Javiér och inleder förhållande, av ålderns nödvändighet i långsamt tempo, utan hetsiga passioner. 

Liggande under ett tunt täcke började vi en kväll diskutera sängkläder. Javiér föredrar satin, jag flanell. Materialet påminner mig om stugsemestrarna i barndomen. Han kunde inte förstå det. Det tyckte jag var oresonligt. Jag tror att han var lite grinig just den kvällen.

Hade vi inte haft så svårt att gå, skulle vi troligen ha skilts som ovänner. Men vi låg alltså bara där med våra skröpliga lemmar hopvecklade.

Det anstår mig inte att avgöra om De sista smekningarna är en realistisk skildring av dagarna som gammal, särskilt som författaren Kjersti Anfinnsen själv är ung, men vare sig den är det eller ej så är boken fin och på många ställen riktigt rolig.