Det var år 1920 som Karel Čapek skrev pjäsen R.U.R. - Rossums Universala Robotar, och introducerade order robot för världen. Människoliknande och människoskapade automatiska varelser var vid den tiden ingen ny tanke vare sig i myter eller spekulativa berättelser, men Čapeks beskrivning av hur robotarna skapas, och vilka problem deras existens kan medföra för mänskligheten, är ändå framsynt framlagt och diskuterat i pjäsen.
Infodump av viktiga fakta som behövs för att förstå historien är oftast något som science fiction måste hantera. I R.U.R. liksom i många andra berättelser sker det genom att R.U.R:s direktör Harry Domin berättar för den nytillresta gästen Helena Glory bakgrunden till och tekniken för att bygga robotar. Det är, som sagt, intressant hur robotarna i fråga byggs inifrån och ut genom att mänsklig biologi härmas in i minsta detalj - skelett, tarmar, [onämnbara kroppsdelar], hormoner... dock är inga känslor återskapade. Robotarna arbetar och gör det man säger åt dem utan att protestera.
Helenas invändningar är något som har speglats på olika sätt i nästan alla berättelser om robotar som har följt: Är det inte synd om robotarna som inte har känslor? Har de ingen själ? Borde vi då inte ge dem en själ? Även utan facit i hand kan man i sin tur tycka att "införandet" av en själ är att skapa ytterligare problem, och kanske i ännu högre grad sätta sig jämsides med Gud, om det är vad man oroar sig för. Min egen återkommande invändning mot idén att göra robotar mer mänskliga och känslosamma är att det är mycket osannolikt att en ändring i koden kan att åstadkomma det, än mindre att robotar kan utveckla ett känsloliv på egen hand. Detta gör nog pjäsens sista akt speciellt svår att tro på för oss petiga IT-ingenjörer.
Nåväl, pjäsen diskuterar även andra möjliga problem med den stora skara av lydiga arbetare som skickas från R.U.R. ut över jorden i tiotusental. Att människor känner sig överflödiga utan en uppgift är ett av dem, vilket Domin å sin sida tycker är underbart då det ger mänskligheten en paradisisk tillvaro av fritid utan krav. Men när handlingen rör sig tio år framåt i tiden har detta också lett till att inga barn föds, för ingen ser anledning till det. Men vad värre är, nyheterna rapporterar om massakrer på männsikor som begåtts av robotar, drivna till det av sina ägare. R.U.R:s ledningsgrupp tvår sina händer, de säljer bara robotarna och köparen får använda dem till vad de önskar.
 |
| Foto: Mikael Karlin |
Så händer det dock till slut att robotarna, som ju är fysiskt starkare än människor och mindre benägna till empati, vänder sig mot sin skapare för att ta makten över jorden. Vi följer skeendet tillsammans med de rädda människorna isolerade på den ö där R.U.R. bedriver sin verksamhet. De olika personligheternas syn på utvecklingen av robotar, och påverkar vad de tror sker i omvärlden och hur diskussionerna går i styrelserummet.
Teaterverkets uppsättning av R.U.R. följer originalmanus nära, vilket gör uppsättningen till ett bra dokument av framtidssynen för hundra år sedan, liksom de gammaldags charmiga inslagen av komedi. Särskilt roliga är Marie-Louise Ekeströms sprudlande utrop som den teknikpositiva Dr. Hallemeier. Dock blir dialogerna och resonemangen ibland röriga och skulle vinna på att redigeras, särskilt som de inte alltid ligger naturligt i skådespelarnas munnar. På det stora hela är det ändå en glädje att få se den här klassiska pjäsen framförd med så stort engagemang och omsorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar