I den postapokalyptiska världen blir våra liv till episka berättelser. Det börjar med det lilla barnet Furiosa som plockas från sitt gröna hem av banditer, inte lika lätt som frukten hon själv plockade för flickan är listig och kan slåss. Över sanddyner i ett öde landskap kör de två banditerna på sina motorcyklar, följda av Furiosas mamma Mary. Hon vill inte bara ha tillbaka sin dotter, hon vill också hindra motorcykelgänget från att hitta tillbaka till det frodiga Green Place som vi fick en glimt av. Det är en jakt på liv och död, med episka vyer av ökenlandskapet dag som natt, och med våldsamma men imponerande genomförda attacker på motståndarna vare sig de rusar fram på hjul eller tror sig trygga i sina tält.
Ledaren för motorcykelgänget, Dementus, vet mycket om teatraliska effekter och dess del i att bestraffa och döda fiender eller underlydande som sviker. Desto mindre vet han om taktik och att realistiskt utvärdera sina motståndare, så när han försöker attackera och ta över det mäktiga Citadellet slutar det bland annat med att han får lämna över Furiosa, den lilla maskoten han låtit rulla med i en bur i sitt motorcykeltåg. På det nya stället lyckas flickan rymma och bli osynlig bland de många arbetarna i verkstäderna.
Vatten, mat och bensin är knappa resurser i postapokalypsen, men låt oss inte snubbla på tankar om att det vore smartare att spara på bränsle och andra resurser, och istället engagera oss i de skönt teatraliska strider som sker mellan fiender i skrämmande utstyrslar och vapen. Filmen är indelad i kapitel och det tredje innehåller en lång biljakt utan bakgrundsmusik, bara dunder, vilket ger den en seriös stämning även när krigsmålade soldater strider mot attackerande fiender i fallskärmar och hanggliders. En efter en krossas människor och fordon under den beväpnade tankbilens stora tunga hjul.
Våldet i Furiosa: A Mad Max Saga är blodigt och brutalt, och fastän de flesta liven går åt på ett ögonblick är det några grymma avrättningar av personer som är viktiga för Furiosa som gör mest ont att se. Dementus står för de flesta utstuderat elaka morden, men framstår ändå inte som en skurk att odelbart hata. Kanske är det bra att han inte framställs som en genomond gangster utan istället en av många hänsynslösa aktörer i ödemarken, men hans roll känns ändå inte helgjuten. Inte heller The Immortan och de övriga inne i Citadellet är så elaka och skrämmande att man oroar sig på riktigt för Furiosas öde (förutom att vi vet att hon överlever till filmen Fury Road som vi kunde se häromåret). Furiosa själv säger inte mycket, är som ett mörkt moln av ilska, och under den gråmålade pannan lyser hennes ögon av ett hämndbegär som borde skrämma alla som någonsin skadat henne eller hennes närmaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar