Linghun av Ai Jiang

Man skall inte döma hur någon annan upplever och bearbetar sorg, och man behöver inte dra paralleller mellan vår verklighet och den som beskrivs i Ai Jiangs kortroman Linghun, men fastän förhållandena där är dragna till sin spets speglar de hur väsensskilt människor kan sakna en älskad person. För tio år sedan dog flickan Wenqis storebror, och för hennes mor är sorgen efter honom viktigare än att bry sig om dottern som fortfarande lever. Nu har familjen fått chansen att flytta till HOME, ett bostadsområde strax utanför Toronto där ens saknade döda kan återvända om man längtar tillräckligt starkt efter dem.

Det är inga kompletta återuppståndelser det handlar om: den döda personen går inte utanför husets väggar, hen är otydlig i konturerna och kan bara ses av de närmaste. Ändå är det detta som Wenqis mor vill, hellre än att fortsätta sitt liv ute i den vanliga världen. Hon är inte ensam om att önska det; bostäderna i HOME är oerhört efterfrågade. På gräsmattorna utanför varje hus sitter familjer och väntar på en chans att delta i auktionen om huset blir ledigt. De väntande är så opersonliga och sysslolösa att de själva verkar som spöken.

Det är en mycket dyster mellan-tillvaro som Ai Jiang skickligt målar upp, och det gör en läsare ännu mer konfunderad över hur en svag kontakt med en bortgången människa kan vara så viktig att man står ut med det underliga livet i HOME. I en del fall är det tvingande konventioner, som Wenqis mor som vill vårda sin förstfödde son, och grannen som bara kallas Mrs. som vill ha tillbaka maken trots att han slutade älska henne. Andra familjemedlemmar måste böja sig efter de sörjandes vilja även om de hellre skulle vilja lämna HOME, som Wenqi och Liam, hennes klasskamrat i skolan vars nyaste böcker är från 1980-talet.

Efter åratals väntan på en plats i HOME går sorgen och den halvfärdiga trösten för många på sparlåga. Men ett helt oväntat dödsfall ställer allt på ända. Kanske kan det ge några chansen att lämna detta gränsland. Finns det ett vanligt liv kvar därutanför? Ai Jiangs klara men mörka prosa låter en tvivla på om det någonsin går att komma tillbaka från HOME.