Vi går in till Marionetteaterns scen genom en snårskog av blanka röda nedhängande snören. Än mer lockande att röra vid är de stora högarna av ljust grus på scenen, men vi sätter oss snällt på bänkarna. Här spelas oftast dockteater, och de två skådespelare som kommer in på scenen i likadana kostymer, frisyrer och neutralt sminkade ansikten ser mer ut som dockor än människor. De rör sig genom de halvöppna kuberna i ställningen mitt på scenen - de rör sig vant, men inte hemtamt, för de verkar inte hemma fastän de tycks ha som jobb att kratta gruset kring högarna.
En kassettbandspelare dyker upp i deras värld! De hör underliga och uppmanande meningar pratas fram och när de gissat sig till hur inspelningen fungerar spelar de in egna meningar och ord - fast i hemlighet, utan att den andra får veta. Ett av de röda snörena från draperiet på scenen går att dra ut långt och dras mellan olika punkter på scenen!
Så börjar den ene ställa upp skulpturer på en av grushögarna. De varierar i storlek från en halv till halvannan decimeter ungefär, har inga tydliga lemmar men ansikten lyfta uppåt, och ser alla ytterst personliga och levande ut. När en stor skara av människoskulpturer står samlade nära varandra på grushögens topp, belysta bakifrån, ser de nästan mer levande ut än de två skådespelarna - oroliga, i väntan på något som väcker deras oro?
Även de två större dockorna, ledade i armar, ben och nackar, framstår som mänskliga i sina bekymrade miner och rörelser. Det är fascinerande hur objekt med en antydan av mänsklighet kan väcka mer sympati än de två människorna som istället beter sig stelt och o-normalt!
Det finns en stämning av vemod och bleknande minnen över de större dockornas scener. Meningar och ord om tekoppar, blommor i en trädgård, regndroppar och annat upprepas, men är litet för spretiga för att förstärka känslan av förlust. Mer komplicerade ord uttalas av en barnröst i början och slutet av pjäsen, återigen för disparata för att egentligen hjälpa sammanhanget. Ändå är pjäsen Spår en trolsk framställning av fysisk, taktil teater på flera olika plan, en timme som inte behöver betyda mer än att ge en öde men fin stämning.
 |
| Foto: Leonard Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar