Oidipus (Johan Rabaeus) har blivit utkörd från Thebe. Han vandrar med dottern Antigone (Lina Englund) för att hitta någon plats att slå sig ned på, ja faktiskt en grav att lägga sig i. Vill inte Antigone också lägga sig i graven med honom? Nej, riktigt så självuppoffrande är hon inte, även om vi som vet hur det kommer att gå ser början av hennes lojalitet mot familjen och dess rätt att begravas. Deras vandring går mycket långsamt genom det litet postapokalyptiska landskapet, som en variant av Vladimir och Estragon, med underliga och underhållande figurer som dyker upp i deras väg, alla spelade av den ypperliga Maja Rung.
Det finns olika versioner på historien om kung Oidipus och hans familj, och i den här har makan Iokaste tagit sitt liv. Den här pjäsen är också anakronistisk och humoristisk, med Antigone långsynt tittande på sin mobiltelefon och med referenser till samtida filosofer och kändisar varav Oidipus inte känner till alla. Men det skaver tyvärr att se mannen som stack ut sina egna ögon i skam över vad han gjort, nu ändå gå och skämta och spänna sig över att vara kung. Vi får några scener med större skärpa och sorg, men för det mesta fuskar lättsinnigheten och det flamsiga smågnabbandet bort historien.
Bättre då att vrida upp absurditeten och humorn till 110%, som i varje inpass av Maja Rung vars rollfigurer nästan spränger den fjärde väggen i sin respektlöshet. Hon får rätt balans i sin roll som orakel (psykolog) till Antigone och är fullständigt magisk som ett vandrande äldreboende, klädd i ett heltäckande förkläde där alla fickor är proppfulla med tomtegubbar som mumlar och pratar med olika dialekter! Hon är värd hela biljettpriset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar