Filmen Poor Things, en filmatisering av en bok med samma namn, har fått mycket lovord trots att handlingen låter helt galen. En babys hjärna i kroppen av en vuxen kvinna? Som finner sig själv genom frivilliga och ofrivilliga sexuella eskapader i Europas huvudstäder? Men efter alla positiva recensioner, och några negativa, vill man ju skaffa sig en egen uppfattning om filmen.
Mannen som "skapat" och uppfostrar Bella, huvudpersonen, är vetenskapsmannen Godwin Baxter som kallas God av en förskräckt omvärld. Med neutral, nästan road röst redovisar han (med viss komisk effekt) om hur grymt hans egen far plågade och lemlästade honom som pojke, så det är inget att undra på att han tar sig för att utföra ett så underligt experiment som det som skapade Bella.
Det är lätt att bli snurrig av alla intryck som filmen ger, vilket säkert är delvis med flit - viktoriansk miljö full av spännande detaljer; avancerade men hiskliga operationer; en huvudperson som håller på att lära sig att prata, gå och bete sig socialt; omotiverat udda kameravinklar. Det är svårt att försöka skapa stringens av intrycken även om man försöker, så kanske borde man låta bli. Men även om man accepterar att vi bara får se glimtar av hur Bella snabbt avancerar genom småbarnsstadierna så är de glimtarna inte valda för att skapa en röd tråd utan för att vara så disparata som möjligt. Det är bra att vi inte behövde höra Bella prata babyspråk, men hennes ordförråd och grammatik är både imponerande och bristfälliga på flera olika sätt samtidigt.
Detsamma gäller för Bellas uppfattning om världen runt henne och hur man beter sig mot andra människor. Man kan tänka sig att Bellas beter sig just så, följande sina egna impulser, som man skulle göra om man som hon vore ett impulsivt barn utan inlärda sociala regler. Men hennes lustiga och överraskande tilltag kan inte riktigt ses som kritik mot andra människors förljugenhet, när världen hon agerar i, filmens värld, är så väldigt tillgjord. Men visst är det roligt att se de sagovärldsliknande framställningarna av Lissabon, Paris och andra platser hon besöker.
Bit för bit utvecklas Bella som människa, till att få högre intelligens, ett samvete som ömmar för andras lidande och extraordinärt ordförråd och uttrycksförmåga. Det blir särskilt tydligt då hennes följeslagare på Europaresan, Duncan Wedderburn, talar alltmer enstavigt och banalt allteftersom han försjunker i självömkan.
Det är inte konstigt att Bella upptäcker att det är jätteroligt med sex och att hon vill idka samlag ("furious jumping") så mycket som möjligt. Dock är sexscenerna oftast fantastiskt konstiga och osensuella, vilket i och för sig passar filmens stämning. Men hennes i och för sig rationella val att arbeta på bordell, där hon tjänar pengar för att göra något hon ändå tycker är roligt, får sig bara en mindre törn av att hon inte har så kul och ibland rent obehag av de flesta som bestiger henne. Delvis kan man dock se det som att bordellmadamen och besökarna manipulerar henne på ett sätt som liknar hur andra människor skapade henne som en försökskanin (människa), och också hur hon senare kommer att få valet att helt bli kvitt den upptäckarlusta som drivit henne runt världen - "in some ways it would be a relief to be rid of my questing self".
Poor Things är konstig och rolig på samma gång, och trots att den för många kommer att vara mer konstig än rolig, så är det överraskande många som tycker att den är underhållande och upplyftande. Själv hade jag velat se mer sammanhållning i berättelsen och dess framförande för att gilla dess excentricitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar