Den första halvtimmen får vi bara se sorg i olika former: Den resignerade sorgen efter en älskad partner som begravs efter ett långt liv tillsammans. Sorgen efter ett litet barn som dött, som kryper upp och lamslår en när man försöker leva vidare. Sorgen efter en kvinna, som vi just sett som en glad människa full av liv tillsammans med sin man och sina barn.
Nu väcks de från döden tillbaka till livet, och de tre utgör en god palett av återvändare, tack vare spännvidden i ålder och i hur de anhöriga reagerar. Den lilla pojken har redan lagts i graven, hans hud och ögon har svartnat och hans rörelser är ryckiga. Men har man ansvar för ett barn hejdas inte omsorgen av att det ser skadat ut, tvärtom gör modern och morfadern allt de kan för att hjälpa det underliga lilla livet. Till vilket liv då? De tankarna hinner de inte ens tänka när omsorgen om den älskade pojken kräver deras fulla uppmärksamhet.
Eva som dog i en bilolycka är sönderslagen och ihoplappad. I sjukhussängen kommer hennes livsgnista tillbaka, men det är bara en gnista och hon är sig inte lik varken i ansiktet eller beteende.
Mest gedigen och gripande är sidohistorien om Elisabet som kommer tillbaka till sin Tora, båda till åren komna. Med oseende blick och brustna ögon går hon fram och tillbaka i deras villa, betraktad av Tora som försöker återuppliva vardagsrutinerna med henne. I den vackraste scenen dansar de båda långsamt till Ne me quitte pas. När Elisabets missfärgade hud ligger mot Toras ser man hur Toras hud, åldrad och rynkig, ändå lyser av liv mot Elisabets gråa skinn. Om vi trott att en gammal människa är nära döden, så ser vi hur tydlig skiljelinjen faktiskt är.
Filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda kan förstås inte ta upp alla detaljer från boken, som myndigheternas besvär med administrationen, och de mer skrämmande scenerna. Det blir otäckt i några scener men filmen fokuserar på sorgen. Det är ett bra val, men genomförandet blir otillräckligt då man förlitar sig så mycket på att låta allt ske ordlöst och långsamt, och låter de anhöriga reaktioner vara så avmätta - varken häpnad, skräck eller nyfikenhet. Filmen är fin men otillfredsställande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar