Mitt Inferno på Strindbergs Intima Teater

Vilken ära, men också vilken börda att bli ombedd att skriva en pjäs för Strindbergs Intima Teater! Vår författare, som står framför oss på scenen, läste ju Inferno redan som nittonåring i Paris och känner sig säker på att kunna anta utmaningen att skriva något nytt i Strindbergs anda. Eller? Allteftersom pjäsen fortskrider avslöjas de självsäkra deklarationerna som bluff. Författaren/berättaren Erna är på flykt från familjen, bor på hotell i Malmö och hör pappas pianospel från övervåningen som inte finns där. Så på sätt och vis börjar hon närma sig Strindbergs paranoia i sin skrivkramp och själsliga kaos. Eller?

Kan hon verkligen som kvinna skriva en moderniserad Inferno? Av de kvinnliga författarna hon påminner sig, några ungefär samtida med Strindberg, så begick fem av sex självmord. Virginia Woolf, Viktoria Benediktsson, Tove Ditlevsen... Det är den oron som kryper sig närmare. I morgonrocken hittar Erna stenar. Sedan en rakkniv.

Pjäsens inledning, att låta en person snubbla in i mörkret, deklarera att man är mörkrädd och tala med publiken om vad man skall göra, det skulle lätt kunna bli slapstick men inte i Sandra Huldts skickliga framförande. Hon har Sveriges vackraste leende men de ursäktande, förklarande replikerna blir aldrig underdåniga trots den stora dosen humor. Då och då mörknar hennes röst till en replik som tycks komma från teaterns grundare själv. Då och då stiger hon också in som en sällsynt litterär vaktmästare med sopborste och stort inflytande över vad som skall ske på teatern (och det är inte den där moderniserade Inferno-pjäsen, inte).

För att parafrasera vad Erna själv citerar i pjäsen så är inte den röda tråden i denna pjäs så tydlig, men varje scen och varje sinnesväxling är ett under att se i Sandra Huldts fantastiska gestalt.

Länk till Strindbergs Intima Teater

Foto: Klara G