Teonauterna av Sam Ghazi

 Mindre än en millimeter stora är djuren som på något underligt sätt börjat likna större däggdjur med ben och klor, så att de inte bara kallas trögkrypare utan också björndjur. De är också extremt motståndskraftiga mot extrema externa förhållanden som djup nedkylning, strålning och vakuum, och har fått följa med på flera rymdexpeditioner där man studerat hur de överlever alla prövningar.

Nu har iranska astronomer hittat ett björndjur ute i rymden - inte en liten rymling från jorden utan en formation av enorma mått. Forskarna Adam och Jasmin har valts ut och sänts dit med ett skepp för att undersöka fenomenet på plats. Men Jasmin, som hade den mesta kunskapen om hur forskningen skulle bedrivas, dör vid uppvaknandet men finns närvarande när hennes medvetande skapas om med hjälp av avancerad AI.

Många läser science fiction för att få ett sense of wonder. Boken Teonauterna tycks mig skriven som att den så mycket som möjligt vill skala bort detta sense of wonder, för alla klassiska ingredienser i en SF-historia - AI:ns funktion, vad fenomenet i rymden utgör, spekulationerna efter upptäckandet - är nedtonade, undansmusslade eller uppskjutna till sent i berättelsen. Meningen är kanske att fokusera på människans upplevelse inför det vidunderliga istället för teknik och teori, men resultatet blir snarare att berättelsen blir omkastad och onödigt svår att följa med i.

Visst har Sam Ghazi några starka scener där vi känner av det mänskliga psykets otillräcklighet inför svårbegripliga nya händelser. Det gäller främst passagen när Jasmins medvetande återskapas av AI:n och hennes mardrömmar i dödens gränsland. Det märks också redan tidigt i hur Adam - kallad "teonaut" för man tänkte sig att det var en gudom som rymdfararna skulle möta - inte blivit förändrad av sin upplevelse, inte heller har det dagliga livet på jorden kastats om av kunskapen om detta fenomen i rymden som faktiskt bär på några omvälvande kunskaper och upplevelser. Desto större plats ges dock åt det prosaiska i att försöka fortsätta sitt liv efter att allt ställts på sin ända, och det skulle kunna vara bokens behållning om det hjälpte en att känna det där stora tomrummet i själen, men teonauternas vardagsliv är så ryckigt och ofullständigt formulerat att det inte heller väcker intresse. I slutändan känns det som att Sam Ghazi skrivit science fiction för människor som inte vill läsa science fiction.

Fler böcker av Sam Ghazi:
Sången ur det kinesiska rummet