Rann heter egentligen något annat på Uppsala Stadsteater

 Signe ramlar in från snöstormen utanför och berättar, knappt utan att hämta andan, om hur hon och maken Tyko voltat med bilen men som tur var såg hon att det lyste i "Liggis", den gamla delen av Sanatoriet, så då tänkte hon att de kunde övernatta där, hon och maken som är på hemlig bröllopsresa. Detta och mycket mer med många detaljer berättar hon för den mållöse mannen som hon har skrämt upp ur sängen. Honom har vi just sett jobba vid en arbetsbänk, steka ett ägg till sin kvällsmacka, ställa undan allt ordentligt, fälla ned sängen och krypa ned, allt utan ord men utfört till solig fransk sextiotalspop.

Signe pratar så mycket om sin man som aldrig tycks hitta in genom dörren, att man kan börja misstänka att hon är mytoman och Tycho inte finns. Men så snubblar han också in från snöstormen, och Papphamrar sig runt och välter ut lådorna i alla hyllorna under de korta stegen fram till de två väntande människorna. Utan att tveka är det de två som tar plats i den bäddade sängen, och Rann får sova sittande vid sitt arbetsbord. Ja, innan alla lägger sig får de två oväntade gästerna ur sin motvillige värd att han heter Rann. Fast egentligen heter han inte det.

Man får / Rann får inte bosätta sig i "Liggis", den gamla liggsalen som nu är kulturhus med blandat utbud. Men Rann som har blivit både arbetslös och bostadslös har inrättat sig fint där ändå, och tränar på att göra intarsia så bra att han själv blir nöjd. (Det verkar faktiskt bo någon mer i kulturhuset, för vi hör slammer från geni-koreografen Wattenstierna på våningen ovanför under alla timmar på dygnet.)

Signe och Tyko är driftiga personer - när vi stöter på dem ett halvår senare har de kommit över ett stort parti av flätade halmlöv, sådana man brukade sätta i fönstret så att solen inte skulle bränna krukväxterna. Dem skulle Rann kunna sälja, om man spelar på folks nostalgi köper de säkert dussintals med prydnadslöv! Att Rann inte är intresserad irriterar Signe. Att han bara vill stå utanför allt! "Hoppa på i farten!" uppmanar hon honom. För övrigt... är såväl Signe som Tyko mycket intresserade av Rann som kärlekspartner. Och visst verkar kärleken besvarad.

Men att hoppa på i farten verkar inte göra livet bättre för Rann. Jo, när vi möter honom efter paus så är han först glad och entusiastisk i sitt nya förhållande, men så börjar det fina krackelera, först i smågräl och så i stora svek och bedrägerier.

Foto: Sören Vilks

Inte behöver en pjäs ha en sensmoral, tvärtom är det bra om en historia inte skriver en på näsan vad man skall lära sig av den. Men pjäsen Rann heter egentligen något annat är litet väl spretig, med bihistorier och utbroderade scener som visserligen är roliga och underhållande i ögonblicket men också distraherande. Dock är det ändå skönt att försjunka i känslan när kärleksparet dansar till Jerry Williams Did I Tell You och kärleken ändå känns möjlig och stark. Det är då man kan tänka sig att alla de där distraktionerna ändå var en del av livet. Fast ändå kan man unna Rann att få fortsätta leva obemärkt vid sidan av allt med sina vardagsprylar prydligt instoppade i lådor när de inte behövs.

Länk till pjäsen på Uppsala Stadsteater

Fotnot: föreställningen öppnade för upp till fem frivilliga ur publiken att träna in en lätt dans, vilken sedan uppfördes tillsammans med de övriga alldagliga amatördansarna i Wattenstiernas kompani. Undertecknad var en av dem under detta det sista framförandet av föreställningen.