Digitala klanger återskapade med analoga instrument är både uppfinningsrikt och dekadent i sig, och därtill ofta också underbart att lyssna på. Den ambitiöse Hans Ek har för Radiosymfoikerna arrangerat ett flertal låtar av Brian Eno, mannen som skapat nya världar av ljud. Orkestern är också kompletterad med Adam Hagstrand på gitarr, Niklas Gabrielsson på trummor och sång, Markus Jägerstedt med ett helt batteri av keyboards kring sig, och Moto Boy med gitarr och fager stämma.
Med största sannolikhet hade det låtit som allra bäst på plats i Berwaldhallen, men det är en glädje att konserten spelats in och finns att tillgå med bild och ljud på Berwaldhallen Play. Harmonierna är tilltalande från början till slut. Tre låtar in, i Ho Renomo, blir det rent lyriskt vackert. Vi rör oss vidare och till och med till Kraftwerks Radioland, som inte låter så kristallklart som de tyska ur-syntharna brukar imponera, men fint på ett eget sätt. I And Then So Clear smyger Moto Boys vänliga röst in, kongenial med musiken och texten.
 |
| Foto: Arne Hyckenberg |
Hittills har inte orkestern gjort så stor skillnad som jag hade hoppats, men så får de äntligen ta mer plats i Once In A Lifetime. Det här hade jag gärna hört mer av; stråkar och blåsinstrument som bidrar med sina specifika toner för att skapa något unikt!
Laurie Andersons Speak My Language och Bowie-låtarna, i synnerhet Warszawa, är fint komplexa och gör sig bra i den här sättningen. Det gör också Brian Enos vackra Music for Airports. Sedan glimmar det till några skira rader ur Bowies Heroes innan konserten rör sig närmare ren popmusik i form av U2:s With or without you och Coldplays UFO och Paradise, där den sistnämnda är stort och njutbart orkestrerad. Helt passande får vi An Ending som sista låt. Som sagt skulle jag gärna vilja höra ännu mer analoga tolkningar av digitalt baserad musik, men Hans Ek har gjort ett bra jobb med att lyfta fram den tidlösa skönheten i Brian Enos verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar