Raden av berättelser om superhjältar som slåss mot skurkar och räddar mänskligheten har steg för steg fått ge plats för berättelser där moralen inte är lika entydig. Även om en del av "nedsmutsningarna" har varit illa gjorda (som Stålmannen i de senare filmerna) så har många andra varit originella och lyckade studier av hur absolut makt korrumperar absolut. Även Jupiter's Legacy finner här sin egen väg, som raka motsatsen till exempelvis The Boys. I en värld lik vår, alltså med brott och brottsoffer som ropar på straff och hämnd, insisterar The Utopian/Sheldon Sampson fortfarande på att alla med superhjältekrafter i The Union of Justice skall följa hederskodexen: inte döda, inte lägga sig i politiska spörsmål.
Detta är förstås ett hedervärt försök att stoppa människor med övernaturliga krafter från att bli domare och bödel eller diktatorer utan jämförbart motstånd. Men det blir allt svårare i en värld där man också möter superskurkar med motsvarande krafter, motståndare som i sin tur inte drar sig för att döda. Vi får se just detta i första avsnittet, i en kamp mot ärkefienden Blackstar. Striden sätter tonen för serien: kraftmötet är på riktigt, varje slag skadar, blod och uppriven jord smutsar de inte perfekt sittande superhjältedräkterna i omoderna färger, för Utopian och Lady Liberty/Grace Kennedy-Sampson dessutom opraktiskt vitt.
Parallellt med handlingen i nutid får vi se hjältarnas origin story, en visuellt tilltalande och välgjord utveckling från depressionstiden till en ännu oförklarad och övernaturlig kraftöverföring till huvudpersonerna. Trots att detta är intressant är förloppet utdraget över alla de åtta avsnitten i första säsongen, vilket gör att det ibland tappar i spänning. (Och vi vet fortfarande inte varifrån alla superskurkar kommer ifrån.)
Detsamma gäller i än högre grad ett annat huvudspår med den rebelliska Chloe, dotter till The Utopian och Lady Liberty. Upproriska och utlevande ungdomar intresserar mig sällan, och Chloe är prinsessan av fadersuppror då hon kommer till familjemiddagar och förolämpar föräldrarna, knarkar, festar, trashar sitt fotomodellsjobb och stjäl knark för att kunna knarka mer. Visst förstår man hennes plågade inre då man ser hur the Utopian pressar hennes kämpande bror Paragon/Brandon Sampson. Och visst är detta en trovärdig bild av en pressad människa som flytt in i ett drogberoende hon inte kan ta sig ur, men det blir jättetråkig teve och det får alldeles för stor plats i Jupiter's Legacy.
TV-serien är baserad på en bokserie uppskattad av många konnässörer av tecknat, vilka påpekar att första säsongen bara tog upp första albumet och att det riktigt skruvade inte kommer förrän senare. Jag ser gärna mer av Jupiter's Legacy så jag hoppas på åtminstone en andra säsong, trots att den första var litet väl spretig och ofokuserad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar