Pretend It's A City

 Vi är några som älskar stora städer. Inte alla som bor i stora städer verkar göra det, eller ens fatta att de bor i en stor stad. Till skillnad från verkligt urbana städer som London och New York dräller stockholmare omkring ivägen för andra - inte bara lantisar på besök, utan infödda stockholmare är dåliga på att röra sig så smidigt som möjligt vare sig i folkhav eller på folktomma gator.* Fran Lebowitz, som i decennier har kommenterat livet rappt och roligt, hittar sengångare att irritera sig på även i hemstaden New York, staden som aldrig sover och där alla är på väg någonstans. 

Det är skönt att tillsammans med henne tänka sig den sarkastiska repliken "Pretend it's a city!" till de turister som stannar och gapar över sevärdheter - särskilt när, som sagt, även storstadsbor behöver fatta att de inte kan stanna strax innanför tunnelbanedörren därför att det kommer tio personer bakom. (Tänk dig ALLTID att det kommer tio personer bakom dig och rör dig framåt så att alla kommer dit de är på väg!) 

De sju avsnitten i serien med samma namn som repliken har olika titlar och teman, men det genomgående är Fran Lebowitz vassa reflektioner över fenomen i tiden eller händelser ur hennes eget liv, och det är mycket underhållande. Inklippt är snuttar ur intervjuer som andra - Alec Baldwin, David Letterman med flera - gjort med henne, och i en av dem förklarar hon för en häpen Spike Lee hur onödigt och ointressant sport är - fantastiskt att höra någon häda så, och jag hade gärna fyllt på med några egna reflektioner! 

Ledsagaren genom serien är en annan stor New York-älskare, Martin Scorsese, och deras långa vänskap gör samtalen avslappnade men inte privata och obegripliga. Scenerna från Lebowitz egen intervju med Toni Morrison, en annan långtida vän, är också fulla av värme och humor. I en tid när många av oss saknar stadens utbud och myller är Pretend It's A City en tröst tills vidare.

* En gång drullade en kille med hörlurar in i mig när vi var HELT ENSAMMA på Kungsbron. Det hela blev värre av att jag precis hade kommit hem från London och imponerats av hur alla kunde hålla kurs så att man inte stötte in i varandra ens i den värsta trängseln. Klarar man inte av att hålla uppsikt på läget och välja den mest effektiva kursen kan man inte kalla sig stadsbo.