Eugen Onegin på Operan

Långt ute på landet sysselsätter sig systrarna Tatjana och Olga så gott de kan. Tatjana försjunker i de världar och liv som böckerna kan berätta om. Och just idag har den gode grannen Lenskij med sin vän Eugen Onegin som är på besök från staden. Vilken stilig och världsvan man! Tatjanas känslor hakar i allt hon vet om romantik och äventyr, och på samma gång går hon mot alla konventioner och allt hon läst sig till när hon författar ett långt och innerligt brev till Eugen Onegin. Man kan skruva på sig litet åt Tatjanas intensiva förälskelse i en människa hon just träffat och hur hon redan planerar deras liv tillsammans, men samtidigt kan man beundra hennes mod och uppriktighet, och inte minst den ljuvliga arian där Tatjana sjunger ut sina känslor, och Cornelia Beskows röst och inlevelse i rollen.

Men hennes ord rör inte Eugen Onegin ur sina banor. I en kortare sång, rakt på sak och utan omsvep, förklarar han för Tatjana att han inte är en man för familjeliv och att hon måste slå sin kärlek ur hågen. Grymt, kan tyckas, men är det inte bättre än att lämna kvar några slingor av hopp till den unga flickan? Karl-Magnus Fredriksson spelar med kroppsspråk och tonfall utmärkt fram Eugen Onegins ärliga avvisande.

Dock har han kvar sina manér från storstadens salonger, där man leker med känslor utan att ta det på allvar. Hans flirt med Olga retar upp vännen Lenskij, som ju är hennes tilltänkta sedan. Irritationen mellan Onegin och Lenskij stegras till sämsta möjliga utkomst: en duell i gryningen. Operan låter oss se en motvillig Onegin, och Lenskij dör genom ett olycksfall. Men resultatet är detsamma: ett människoliv förspillt helt i onödan, några andra liv slagna i spillror av sorgen. Vi som har läst programmet och vet hur det går känner varje ord med Vladimir Lenskij när han innan duellen sjunger om livet och längtan efter Olga - detta kommer ju att vara det sista han ser av livet. Joel Annmos vackra, innerliga röst ger Lenskij ett fint och värdigt uttryck.

När flera år har gått, är det Eugen Onegin som ser Tatjana och blir blixtförälskad. Eller nej, han ser hur hans eget liv hade kunnat vara annorlunda - säkerligen känner han en ensamhet efter många års bohemliv, och Tatjana är nu den med en säker plats i världen, vid sidan av sin make furst Gremin. Onegin sjunger en aria som andas desperation, för allt han talar om är sig själv och hur han skulle bli räddad av Tatjanas kärlek. Men den unga flickan har vuxit upp och sett sin del av världen, och vet att skilja drömmar från verkligheten. Kanske är hennes äktenskap nu inte byggt på kärlek utan vänskap, för ingenstans sjunger hon om att älska sin make. Så i operan Eugen Onegin segrar inte kärleken utan vittrar bort i passionens möte med verkligheten. Sorgligt men vackert att se och höra.

Länk till Kungliga Operans sida om Eugen Onegin

Foto: Sören Vilks