De båda irländarna, Maurice Hearne och Charlie Redmond, är litet över femtion och rejält slitna av livet. Drogsmuggling är vad de har levt av, i perioder av mer eller mindre lycka. De låter roliga men lurande fara genomsyrar vad de säger och gör. Nu tycks de vara på plats, bland de andra luggslitna eller ungdomligt naiva besökarna, för ett gott syfte: att hitta Maurices dotter Dilly som de inte sett på tre år. Hon kan vara på väg in, eller därifrån, på en båt som går till Tangier, eller kommer därifrån. Det är lätt att börja tvivla på om hon finns på riktigt eller om hon är ett alibi för andra smuggelaffärer.
Snacket går mellan Maurice och Charlie, i tillbakablickar till deras bräckliga vänskap, svek, bråk, fiendskap. Främst följer vi Maurice och hans tid med Karima, och så hans tid med hustrun Cynthia och dottern Dilly. Ja, hon finns på riktigt, men är hon här och i så fall varför? Efter hand ger boken ordet till Dilly och Cynthia, men otillräckligt, och de blir aldrig mer än tvådimensionella bifigurer. Främst följer boken alltså Maurice, och Charlie som en mörkare skugga, och den andra mörka skuggan som följer Maurice och tidvis kramar i honom en ångest som han inte kan hantera. Men trots detta blir inte han heller till en hel personlighet. Boken Night Boat to Tangier är som Maurices och Charlies liv: ett käftande som inte betyder något, två gubbar som sitter och knappt märker hur livet glider bort framför ögonen på dem, två liv som i stort sett slösats bort utan resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar