Det är till största delen positivt att filmmakare (och biopublik) inte automatiskt ser rymdskepp som en anledning att dra ned förväntningarna på personskildringarna och psykologisk utveckling. Att spela astronaut är inte oförenligt med att ha ambitioner som karaktärsskådespelare, och nu var det Brad Pitts tur, efter Sandra Bullock, George Clooney, Matthew McConaughey och Ryan Gosling. Men litet grand känns det tyvärr som att Ad Astra har några rutor den vill kryssa i, och medan den gör det tappar den bort viktig logik på flera plan som verkligen hade behövts.
En av rutorna är "gammal är äldst". Brad Pitt är inte längre någon ungdom, och ännu äldre blir förstås hans far och faderns kollega, vilka är viktiga bifigurer. Det för det goda med sig att vi får se lysande gamla skådespelare som Tommy Lee Jones och Donald Sutherland, men tyvärr i roller som är små och i det viktigaste ögonblicket pinsamt illa skrivna. En annan ruta är att visa intensiv ensamhet, i rymden likväl som på jorden, och det görs genom litet väl pretentiös voice-over av den blasérade huvudpersonen Roy McBride (Pitt).
Ofta känns det som att regissören James Gray går tillbaka till auteur-rollen från nittonhundratalets mitt, med passager som känns som utvikningar, som nödropet från ett annat skepp, och scener som tillför en känsla av en förändrad värld, som de konstiga och stressande projektionerna på väggen i det Comfort Room dit Roy förpassas. De ambitionerna gillar jag verkligen, och ännu mer de storslagna scenerierna, vackra och ödsliga på samma gång. Det gäller färden genom månlandskapet, det röda dammet som ligger över de folktomma gångarna i den underjordiska Mars-basen, rymdskeppet Cepheus vars interiör för tankarna till filmen 2001, och alla scener i rymden. Men i så gott som alla mänskliga interaktioner måste jag häpna över hur konstigt folk beter sig, och de sista scenerna är så generande att det är oförlåtligt. Jag skall göra mitt bästa för att bara komma ihåg det vackra fotot av Hoyte Van Hoytema.
En av rutorna är "gammal är äldst". Brad Pitt är inte längre någon ungdom, och ännu äldre blir förstås hans far och faderns kollega, vilka är viktiga bifigurer. Det för det goda med sig att vi får se lysande gamla skådespelare som Tommy Lee Jones och Donald Sutherland, men tyvärr i roller som är små och i det viktigaste ögonblicket pinsamt illa skrivna. En annan ruta är att visa intensiv ensamhet, i rymden likväl som på jorden, och det görs genom litet väl pretentiös voice-over av den blasérade huvudpersonen Roy McBride (Pitt).
Ofta känns det som att regissören James Gray går tillbaka till auteur-rollen från nittonhundratalets mitt, med passager som känns som utvikningar, som nödropet från ett annat skepp, och scener som tillför en känsla av en förändrad värld, som de konstiga och stressande projektionerna på väggen i det Comfort Room dit Roy förpassas. De ambitionerna gillar jag verkligen, och ännu mer de storslagna scenerierna, vackra och ödsliga på samma gång. Det gäller färden genom månlandskapet, det röda dammet som ligger över de folktomma gångarna i den underjordiska Mars-basen, rymdskeppet Cepheus vars interiör för tankarna till filmen 2001, och alla scener i rymden. Men i så gott som alla mänskliga interaktioner måste jag häpna över hur konstigt folk beter sig, och de sista scenerna är så generande att det är oförlåtligt. Jag skall göra mitt bästa för att bara komma ihåg det vackra fotot av Hoyte Van Hoytema.
1 kommentar:
Jag gillar ju SF, men detta kändes som sagt som ett hafsigt beställningsverk med adress "Brad Pitt vill också vara rymdhjälte". Dåligt manus med flera dåligt motiverade scener.
Skicka en kommentar