Spelningen på Fasching sammanfaller med releasen av nya skivan Kierkegaard's Waltz, och med födelsedagen för frontmannen själv - hurra! Sättningen i trion har ändrats litet från förra och jättebra skivan The Grand Dance: med Petter Bergander på piano och Robert Mehmet Sinan Ikiz på trummor finns nu Eva Kruse på kontrabas, ett utmärkt tillskott. Första låten heter som skivan, Kierkegaard's Waltz, och de välkomnande melodierna och den organiska jazzklangen lovar gott inför konserten.
Ja, låtarna vi kommer att få höra kommer att variera i tempo och sväng, men den fina sammanhållningen mellan triomedlemmarna är konstant. Lyttelä Paradise är ett stillsammare verk med återkommande sakrala klanger, men raskt följs den av Raving at The A-Train (The A-Train är en klubb i Berlin) där de hetsiga rytmerna ger en nästan tropisk känsla. Låten Inte som dom andra är bland annat annorlunda för att Petter Berganders fru började skriva en text till den, ett pågående arbete som skulle vara intressant att höra resultatet av. Låten som spelas innan paus är vid en hastig lyssning ett urklipp ur ett ordinärt modernt jazzliv men med tungt drivande bas och trummor som pressar upp energin.
Första låten efter paus, Cliff Jump, har en lekfull takt som de skickliga musikerna fritt leker vidare med. I nästa stycke, My Simple Song, börjar den fina melodin snyggt i basen och fortsätter sedan ut i hela trion. Den är lika stillsam som den nästa, The Return of the Afghan Boy, men ännu mjukare och vilsammare är den trumlösa låten som följer: Rapids Mountain översätts till ett svenskt ortnamn och det är där Petter Bergander bor. The Grand Dance med sin sköna sjutakt lät tuffare och starkare än på skivan och med ångan uppe efter den protesterade publiken mot att det skulle vara sista låten! Så vi fick en mjuk avrundning med One Night At Fasching från nya skivan. Bra att Petter Bergander Trio finns och gör både skivor och konserter.
Ja, låtarna vi kommer att få höra kommer att variera i tempo och sväng, men den fina sammanhållningen mellan triomedlemmarna är konstant. Lyttelä Paradise är ett stillsammare verk med återkommande sakrala klanger, men raskt följs den av Raving at The A-Train (The A-Train är en klubb i Berlin) där de hetsiga rytmerna ger en nästan tropisk känsla. Låten Inte som dom andra är bland annat annorlunda för att Petter Berganders fru började skriva en text till den, ett pågående arbete som skulle vara intressant att höra resultatet av. Låten som spelas innan paus är vid en hastig lyssning ett urklipp ur ett ordinärt modernt jazzliv men med tungt drivande bas och trummor som pressar upp energin.
Första låten efter paus, Cliff Jump, har en lekfull takt som de skickliga musikerna fritt leker vidare med. I nästa stycke, My Simple Song, börjar den fina melodin snyggt i basen och fortsätter sedan ut i hela trion. Den är lika stillsam som den nästa, The Return of the Afghan Boy, men ännu mjukare och vilsammare är den trumlösa låten som följer: Rapids Mountain översätts till ett svenskt ortnamn och det är där Petter Bergander bor. The Grand Dance med sin sköna sjutakt lät tuffare och starkare än på skivan och med ångan uppe efter den protesterade publiken mot att det skulle vara sista låten! Så vi fick en mjuk avrundning med One Night At Fasching från nya skivan. Bra att Petter Bergander Trio finns och gör både skivor och konserter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar