Hurra, nu sitter Kungliga Filharmonikerna på scenen och spelar för oss efter välförtjänt sommarledighet! Hela sommaren spelar små grupper av begåvade unga musiker i Konserthusets entré, och det är så generöst, men visst är vi många som har väntat på att hela orkestern skall samlas igen. Och så vackert man öppnade! Elfrida Andrées
Konsertouvertyr i D-dur (1873) är ett verk som får en att jubla över vad en orkester kan frambringa. Som en sommarbris över ett grönt landskap drog musiken in, de harmoniska melodierna svepte fram och tillbaka över stämmorna och bildade en skön helhet. Inget gnissel från de goda Filharmonikerna under den engagerade dirigenten Ryan Bancroft.
Så klev den unga flöjtisten Joséphine Olech in på scenen för att spela Wolfgang Amadeus Mozarts
Flöjtkonsert nr 1 i G-dur (1778). Det är, inte överraskande, glad och sprudlande musik där orkester och solist turas om att spela de medryckande slingorna, och flöjtisten så broderar ut dem varvat med halsbrytande men alltid underhållande skallöpningar. Olech hanterade sin flöjt med skicklighet och glädje, och verkade roas lika mycket som publiken av den lättälskade musiken.
Redan från första ansatsen lät programmets sista stycke annorlunda än föregångarna; dovare, mer östeuropeisk. Men Antonín Dvořáks
Symfoni nr 8 (1890) bär också på klanger som känns naturnära; ett parti mot slutet låter nästan litet engelskt pastoralt. Dock var det de stora känslorna som tog över i de stora svängningarna i nyanser. Ryan Bancroft lät i ett stillsammare parti de få spelade tonerna sjunka i ljudstyrka till något som lät som att det kom från länge sedan, från långt under jorden, från en essens av naturen själv. Och sedan lät han orkestern skrälla loss i fantastiska nivåer, ett snäpp bortom kontroll och på väg mot kaos - härligt! Det var en varierad men helt igenom njutbar konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar