Det är skönt att ha hittat den man passar ihop med. Ju längre man är tillsammans, desto mer lär man känna varandra och skapar ett liv man mår bra av. Kanske är den ena mer nöjd än den andra. Dagarna börjar likna varandra, någon undrar om livet kommer att se likadant ut för evigt och börjar försöka rucka på vanorna. Det är där vi möter Oscar och June; i medelåldern, i ett bekvämt liv, med säkerligen ett trettiotal år till framför sig. Oscar är så snäll och nöjd och serverar June hemlagad mat varje kväll. Men hos June börjar förnöjsamheten vändas till instängdhet. Kan de inte göra något annat på semestern i år?
"The more things change, the more they stay the same." Livet förändras i grunden för Oscar och June - det blir till mer av samma sak men med litet nya regler. En finner sig till rätta, en annan behöver förändring. Vad går att ändra på? Är det farligt? Är det inte spännande bara att försöka något nytt? När två människor älskar varandra kan man ha överseende med några småsaker som stör en, men ju längre tiden går, desto mer kan man börja fundera på hur länge man själv kommer att orka med de där små irritationsmomenten.
Maya Rudolph spelar June, med just lagom stort inslag av en längtan vidare utan att det slår över i ren missnöjdhet och motvilja. Fred Armisen verkar trivas med att spela snälla gubbar, och han är precis så sympatisk att man inte vill såra honom men samtidigt litet för fantasilös för att det skall hålla för evigt. Eller? Deras kärlek går igenom prövningen av ett långt, långt liv tillsammans med de där triviala motgångarna som inte stärker sammanhållningen utan sliter på den, men kanske lär de känna varandra på ett djupare plan ändå.
Med två begåvade SNL-komiker som Maya Rudolph och Fred Armisen i huvudrollerna, och med manusförfattare och producenter från Parks and Recreation och The Good Place, är det lätt att tro att Forever är en sprudlande komedi med många skratt. Men nej, delvis är den riktigt sorglig, och komiken är av det lågmälda slaget och ibland inbäddad i pinsamheter. Ändå är Forever en serie vars åtta avsnitt man gärna kan se i rask följd, fundera över och må bra av.
"The more things change, the more they stay the same." Livet förändras i grunden för Oscar och June - det blir till mer av samma sak men med litet nya regler. En finner sig till rätta, en annan behöver förändring. Vad går att ändra på? Är det farligt? Är det inte spännande bara att försöka något nytt? När två människor älskar varandra kan man ha överseende med några småsaker som stör en, men ju längre tiden går, desto mer kan man börja fundera på hur länge man själv kommer att orka med de där små irritationsmomenten.
Maya Rudolph spelar June, med just lagom stort inslag av en längtan vidare utan att det slår över i ren missnöjdhet och motvilja. Fred Armisen verkar trivas med att spela snälla gubbar, och han är precis så sympatisk att man inte vill såra honom men samtidigt litet för fantasilös för att det skall hålla för evigt. Eller? Deras kärlek går igenom prövningen av ett långt, långt liv tillsammans med de där triviala motgångarna som inte stärker sammanhållningen utan sliter på den, men kanske lär de känna varandra på ett djupare plan ändå.
Med två begåvade SNL-komiker som Maya Rudolph och Fred Armisen i huvudrollerna, och med manusförfattare och producenter från Parks and Recreation och The Good Place, är det lätt att tro att Forever är en sprudlande komedi med många skratt. Men nej, delvis är den riktigt sorglig, och komiken är av det lågmälda slaget och ibland inbäddad i pinsamheter. Ändå är Forever en serie vars åtta avsnitt man gärna kan se i rask följd, fundera över och må bra av.
2 kommentarer:
Nja, en sådan där amerikansk "komedi" som man inte skrattar åt.
Visst är det få gapskratt, men en skön känsla! Men kanske inte i allas smak.
Skicka en kommentar