The Death Of Stalin

Så dråpligt! Mitt under radioninspelningen ringer Den Store Ledarens sekreterare och instruerar om ett samtal tillbaka om sjutton minuter. Vilket telefonnummer var det? Hur många minuter har gått? Vad kan Den Store Ledaren vilja? Jo, han vill ha en inspelning av konserten han nyss hörde på radion. Men den spelades ju inte in! Hur skall man göra för att uppfylla Ledarens begäran? Det är en klassisk upptakt till en fars, men korsklippt med radiostudion visas allvaret i form av människor som förs bort och avrättas efter Den Store Ledarens listor. Mannen själv, Stalin, och hans beslutsfattande kommitté, skrattar dock gott åt makabra skämt om människorna de torterat och dödat. Men alltid med vaksamhet och beräkning, för ingen vet vem som kan hamna i onöd och Gulag härnäst.

Då händer det otänkbara: Stalin drabbas av ett slag och ligger oförmögen att handla och tala. Kanske var det inte så otänkbart, för intressenterna är snabbt beredda att intrigera om makten för egen del. Den otäckte Lavrentij Berija, chef för säkerhetstjänsten NKVD, är snabbt på plats i Stalins grandiosa datja med specialkunskaper om var komprometterande dokument sparats. Mycket snart ansluter Chrustjov, Molotov, Malenkov och de övriga i kommittén, och striden om ledarrollen är i full gång, trots att Stalin inte är helt död än.

De flesta stora rollerna spelas av skådespelare som är mycket kända från andra håll: Steve Buscemi, Jeffrey Tambor, Jason Isaacs, Michael Palin med flera. Det ger en tyngd åt de sovjetbyråkrater som annars skulle vara anonyma för många tittare, och gör att man kan föreställa sig vilka olika maktbaser de sitter på - efter mycket cyniskt och blodigt intrigerande. Handlingen tar sig friheter med den verkliga historien, men ger den intressanta provkartan av olika personligheter i Sovjetstaten. Där finns de som fortfarande älskar Stalin personligen trots att han satt dem i fängelse, de som gärna offrar familjemedlemmar för partiets (och sitt eget) väl, de som gör allt detta offentligt men under ytan är beredda att byta sympatier i en handvändning för att skapa nya allianser och maktbaser.

Musiken i filmen är mycket väl utvald: förutom Mozart och Chopin omisskännliga toner från de viktiga ryska kompositörerna Tjajkovskij och Sjostakovitj, som fångade stämningar i landet under olika tider. Filmen The Death of Stalin baseras på en serieroman av Fabien Nury och Thierry Robin, och det bidrar säkert till hetsigheten: en signifikant scen, några rappa repliker, någon som sätter krokben för en annan; scenbyte, nya nålstick mellan ett par andra spelare, med implikationer som följer tätt inpå. Det är också en utmärkande stil för regissören Armando Iannucci, som står bakom andra giftiga politiska komedier som The Thick Of It och Veep. De illvilliga skämten duggar tätt, och det är omöjligt att låta bli att skratta trots att man vet hur mycket blod och smärta som lurar bakom hörnet. I en diktatur finns det ofta inget annat att göra än att skratta åt eländet, och åt idén att de som styr över miljoners lidande själva är småaktiga fegisar. The Death of Stalin visar just det mycket, mycket skickligt. Under eftertexterna kommer en viktig förankring i verkligheten: foton av de medverkande där icke önskvärda personer målas över eller försvinner helt och hållet, en påminnelse om hur historien skrevs om i länder nära oss för inte så många decennier sedan.