SF criticism
Två herrar helt klädda i svart, John Clute och John-Henri Holmberg, båda med gedigna SF-kunskaper, samtalade om kritik med glidningar in till närliggande ämnen, och gnabbades då och då även om vem som hållit på längst med att recensera böcker. (Hoppas att tävlingen kommer att fortsätta i många år till!)
Spoilers i recensioner är en trätofråga för många. John Clute kan tänka sig att berätta något som är en spoiler enligt läsarens förväntningar, dock inte enligt hans egna förväntningar. Han kan se hur en spoiler kan ge läsaren/tittaren möjlighet att fokusera på annat än storyn. John-Henri Holmberg fyllde i med sina erfarenheter från att recensera kriminallitteratur. Läsare kunde klaga på att han avslöjade slutet på, till exempel, boken Hannibal, men han gjorde det just för att visa hur dåligt och oärligt skriven den var. Han anser att en viktigare fråga än detaljer i handlingen är hur väl använd och utvecklad den är, och om det är bra så är boken läsvärd även om du vet hur den slutar. Här vill dock jag flika in att jag starkt föredrar att inte bli spoilad. Momentet när något avslöjas, vare sig det är något hemskt eller bitar som faller på plats till en helhet, är en känsla väl värd att uppleva även om boken har stora kvaliteter i övrigt. Vad gäller att låta fokus flyttas från det spoilade till annat har jag upplevt att jag, då jag i förväg vetat något signifikant, tvärtom missat andra detaljer bara för att jag väntade på det stora avslöjandet. Så visst finns det ett värde i att se/läsa om något när man vet hur det skall gå, men första gången vill jag veta så litet som möjligt om vad som väntar för att själv få värdera vad som är viktigt.
Holmberg gav ett intressant exempel på hur kritik av ett verk säger mycket om recensenten själv, i form av C.L. Moores berättelse No Woman Born (1944). I en variant på Frankenstein-temat skildras hur den undersköna dansösen Deirdre som så gott som förstörts i en eldsvåda och återskapats i robotkropp, steg för steg och mot sina beundrares rekommendationer, väljer att återuppta sin karriär. Hennes vilja av stål tolkades som ett hot från en begynnande robotarmé av samtida recensenter, men kan idag ses som en kvinnas väg till frigörelse. Ingen kom på tanken att fråga författaren själv vad hon menade. Clute inflikade att vi förmodligen läser historier idag med fördomar och förutfattade meningar som framtiden kommer att förkasta.
Vad är framtiden för SF? Hur ser framtiden ut i SF idag? Holmberg ser en nostalgivåg där tidigare och ofta juvenila berättelser skrivs om för en aningen mer vuxen publik, och tycker att Kim Stanley Robinson är den enda seriösa framtidstänkaren. (Litet väl snålt med berömmet, är det nog fler än jag som tycker!) Holmberg ser också böcker med alarmistisk propaganda från alla håll på den politiska skalan; böcker som vill visa att gör vi inte si så är vi dömda att gå under, medan andra böcker vill visa att gör vi si istället för så är vi dömda att gå under. John Clute ser att hoppet om bättre teknologi som drev tidigare SF är svagare idag när vi har en så komplex värld med stor teknikutveckling. SF behöver ta tydligare avstamp i var vi är idag.
Guest of Honour Interview, Elizabeth Hand
Det är ofta intressant att få höra om drivkrafterna och vad som format en författare. I samtal med Johan Anglemark berättade Elizabeth Hand att hon hade en lugn och tråkig uppväxt, och likt de flesta författare velat skriva böcker sedan hon var liten. När hon blev vuxen upptäckte hon dock att det är svårt att 1. skriva, 2. skriva klart, 3. bli publicerad. Hon älskade musik och ville bli musikkritiker för att få anledning gå på många konserter och sedan gå hem att skriva, men hade inte tillräckligt med kunskap och energi för det. Hon försökte skriva pjäser men förstod att hon inte skulle bli bra på det. Måla, dansa, fotografera, skriva poesi - allt det intresserade henne men efter att ha provat och inte känt sig kompetent nog blev hennes utväg att skriva fiktion. Dock skriver hon mycket om konstnärer och artister, och i sina kriminalromaner använder hon sig av konst som ett substitut för det övernaturliga i sina fantastikberättelser.
En kritisk punkt i Hands liv var när hon på college spelade upp för teatersällskapet och gjorde riktigt dåligt ifrån sig. Räddningen var att hon sade att hon även kunde jobba med annat, t.ex ljussättning, vilket gav henne rikligt med jobb i teatern. Att klara en sådan genomklappning och sedan rädda sig själv var en nyttig upplevelse. Som hon uttrycker det i boken Radiant Days tycker hon att vi människor har ett ansvar för att lämna något efter oss; konst, magi, en lärares avtryck i minnet hos sina studenter.
Elizabeth Hands böcker börjar ofta med en plats, kanske en plats hon känner rädsla eller nyfikenhet inför och som hon sedan måste utforska. Hon skriver ofta uttryckligen för fler sinnen än syn, och väver gärna in taktila känslor i berättelserna. Hennes huvudperson Cass Neary fotograferar med analog kamera - hela processen är mycket mer fysisk än att fota digitalt och det definierar en stor del av Nearys personlighet.
För några år sedan blev hon pushad av sitt förlag mot att skriva mer mainstream, vilket tog henne till böckerna om Cass Neary. Den första, Generation Loss, hade hon påbörjat och gett upp flera gånger: som fantasy, som skräck, men det fungerade inte. Även om det var svårt att skriva utan fantastikinslaget, och hon faktiskt inte gillade det, var det som kriminalroman den till slut fick sin form. Hon blev glad när hon därefter fick återvända till fantasy-skrivandet.
Ofta stöter Hand på en intressant person i historien hon skulle vilja fördjupa sig mer i. Hur då? Jo, genom att skriva en bok om dem. Så har hon gjort med Arthur Rimbaud och håller nu på med Henry Darger, som skrev det underliga allkonstverket om The Vivien Girls, en bok som förmodligen kommer att komma ut före nästa Cass Neary-bok.
Slutet är nära... eller? SF och knappa naturresurser
Lika väl som man kan skärskåda hur korrekt en film eller bok beskriver teknik för rymdresor eller AI-utveckling, kan man vara noga med hur grundläggande nationalekonomiska sammanhang följs (eller inte). Det är alltid intressant att höra Jesper Stage, professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet, och i år gick han igenom hur samhällen historiskt sett har hanterat resursbrist och kontrade det med (skräck-)scenarier ur SF.
Kategoriska uttalande om hur länge naturresurser kommer att räcka (några år till, för evigt) har ofta slagit fel. Även om man räknar rätt på hur mycket som finns kvar och hur mycket som används per år, är det många påverkande faktorer som glöms. Det finns några samband som observerats vid större händelser som oljekrisen och den förutspådda matbristen på 1970-talet. Stigande priser på en råvara kan orsaka panik i onödan. Utan att få med alla steg i kedjan i min beskrivning går det ut på att högre priser tvingar människan till att bli kreativ på flera olika sätt: ransonera användningen, förbättra utvinningen, hitta helt andra alternativ. Detta har hänt gång på gång under vår historia. Så skall man skriva en SF-historia som bygger på att en resurs tagit slut, bör man förklara varför ingen hittat en lösning på det problemet. Att alla blivit för dumma är ganska svårt att göra intressant!
Stage gav exempel på tidiga SF-berättelser där människan (delvis) faktiskt hittade lösningar på stora problem: The Night Land (1912) av William Hope Hodgson där solen slocknar, The Man Who Awoke (1933) av Laurence Manning, Anthem (1938) av Ayn Rand. Deras problem är snarare motstånd från politiker och industrier som inte vill ge upp sina fördelar.
Men på 1960- och 70-talen, under en råvaruboom, kom istället alarmistiska verk om hur det gick utför med världen på grund av miljöförstöring: Make Room! Make Room! (1966) av Harry Harrison, The Sheep Look Up (1972) av John Brunner och King Kong Blues (1974) av Sam J. Lundwall beskriver världar som går åt skogen utan att någon gör något åt det, vilket faktiskt bortser från kreativiteten hos de dåtida idealisterna och de politiska regleringar av miljönyttjandet som faktiskt skedde.
Under 1980- och 90-talet sjönk råvarupriserna igen, och resursknapphet som tema i SF tonade bort igen. Vad som istället hamnade i fokus var samhällen som bröt samman, en brist på social sammanhållning, till exempel i Octavia Butlers Parable of the Sower. Samtidigt med råvaruprisboomen på 2000-talet kom The Hunger Games, där bristen på mat inte är likformigt utbredd utan fortfarande orsakas av en social knapphet, där några ändå lever i överflöd.
Paolo Bacigalupi har skrivit många böcker om resursknapphet, främst skyhöga energipriser, där tyvärr inte människans kreativitet har löst problemen. Det hade ju varit så lönsamt, och ändå har ingen kommit på något nytt! I Robert Wilsons böcker om Julian Comstock har världen brutit samman och återhämtat sig till ett sorts 1800-tal och vill inte gå vidare för att inte falla tillbaka i det syndiga 1900-talet. Men där sker ändå en teknikutveckling, bara för att länderna känner konkurrens från varandra och inte vill komma på efterkälken.
Idag talas om den förestående vattenbristen i Kapstaden. Den har varit känd i flera år, men inget har gjorts åt den tidigare på grund av ett dysfunktionellt politiskt system på nationell nivå - vissa självklara lösningar har varit förbjudna eller bara inte genomförts. Det har dock börjat röra på sig nu. Även Paolo Bacigalupi har sagt att problemen med vattenbrist i hans senaste bok skulle kunna lösas på några månader med rätta politiska medel. Det kan ses som att SF mer och mer ser hur flera faktorer och människans vilja eller ovilja är ingredienser i historier om resursknapphet, och det är förstås bra när berättelser tar upp information från omvärlden och blir mer komplexa och trovärdiga på alla plan.
Remembering Ursula K. Le Guin
John Clute, Elizabeth Hand och John-Henri Holmberg samtalde under mild ledning av Jessica Elgenstierna om SF-nestorn som tyvärr lämnade oss i vintras, Ursula K. Le Guin. Clute, som skrev hennes dödsruna för The Guardian, nämnde hur hon presiderat över SF i många år. Man kunde inte ens säga emot henne då hon uttryckte sig så balanserat och inkluderande av skilda åsikter. Så civiliserad och lugn som hon var kunde hon gå till rätta med litterära institutioner om hur dumt det var av dem att inte inkludera SF i relevant litteratur. Själv finns hon ju, litet överraskande, i den litterära kanon som den kräsne Harold Bloom upprättade, med sin bok The Left Hand of Darkness.
Clute och Holmberg är oense om ifall The Ones Who Walk Away From Omelos är fantasy eller science fiction. Ett bra svar är att det är en saga med en moral att ta till sig och fundera över. Den berättelsen förutspås att höra till det arv hon lämnar efter sig som kommer att läsas och diskuteras länge. Elizabeth Hand nämner att Earthsea-böckerna som några som kommer att fortsätta vara relevanta, som bra barnböcker alltid är, och dessutom en port vidare in i hennes författarskap. The Left Hand of Darkness är en bok som John-Henri Holmberg gärna ger bort även till dem som säger att de inte gillar att läsa fantastik. Han rekommenderar oss alla att se inspelningar av Ursula K. Le Guin på Youtube, läsa hennes essäer, brevväxling med James Tiptree Jr. och vad hon skrivit på sin blogg, och tror att hennes böcker är tillräckligt intressanta och välskrivna för att de skall läsas i många år än efter att hon nu tyvärr har lämnat oss.
Två herrar helt klädda i svart, John Clute och John-Henri Holmberg, båda med gedigna SF-kunskaper, samtalade om kritik med glidningar in till närliggande ämnen, och gnabbades då och då även om vem som hållit på längst med att recensera böcker. (Hoppas att tävlingen kommer att fortsätta i många år till!)
Spoilers i recensioner är en trätofråga för många. John Clute kan tänka sig att berätta något som är en spoiler enligt läsarens förväntningar, dock inte enligt hans egna förväntningar. Han kan se hur en spoiler kan ge läsaren/tittaren möjlighet att fokusera på annat än storyn. John-Henri Holmberg fyllde i med sina erfarenheter från att recensera kriminallitteratur. Läsare kunde klaga på att han avslöjade slutet på, till exempel, boken Hannibal, men han gjorde det just för att visa hur dåligt och oärligt skriven den var. Han anser att en viktigare fråga än detaljer i handlingen är hur väl använd och utvecklad den är, och om det är bra så är boken läsvärd även om du vet hur den slutar. Här vill dock jag flika in att jag starkt föredrar att inte bli spoilad. Momentet när något avslöjas, vare sig det är något hemskt eller bitar som faller på plats till en helhet, är en känsla väl värd att uppleva även om boken har stora kvaliteter i övrigt. Vad gäller att låta fokus flyttas från det spoilade till annat har jag upplevt att jag, då jag i förväg vetat något signifikant, tvärtom missat andra detaljer bara för att jag väntade på det stora avslöjandet. Så visst finns det ett värde i att se/läsa om något när man vet hur det skall gå, men första gången vill jag veta så litet som möjligt om vad som väntar för att själv få värdera vad som är viktigt.
Holmberg gav ett intressant exempel på hur kritik av ett verk säger mycket om recensenten själv, i form av C.L. Moores berättelse No Woman Born (1944). I en variant på Frankenstein-temat skildras hur den undersköna dansösen Deirdre som så gott som förstörts i en eldsvåda och återskapats i robotkropp, steg för steg och mot sina beundrares rekommendationer, väljer att återuppta sin karriär. Hennes vilja av stål tolkades som ett hot från en begynnande robotarmé av samtida recensenter, men kan idag ses som en kvinnas väg till frigörelse. Ingen kom på tanken att fråga författaren själv vad hon menade. Clute inflikade att vi förmodligen läser historier idag med fördomar och förutfattade meningar som framtiden kommer att förkasta.
Vad är framtiden för SF? Hur ser framtiden ut i SF idag? Holmberg ser en nostalgivåg där tidigare och ofta juvenila berättelser skrivs om för en aningen mer vuxen publik, och tycker att Kim Stanley Robinson är den enda seriösa framtidstänkaren. (Litet väl snålt med berömmet, är det nog fler än jag som tycker!) Holmberg ser också böcker med alarmistisk propaganda från alla håll på den politiska skalan; böcker som vill visa att gör vi inte si så är vi dömda att gå under, medan andra böcker vill visa att gör vi si istället för så är vi dömda att gå under. John Clute ser att hoppet om bättre teknologi som drev tidigare SF är svagare idag när vi har en så komplex värld med stor teknikutveckling. SF behöver ta tydligare avstamp i var vi är idag.
Guest of Honour Interview, Elizabeth Hand
Det är ofta intressant att få höra om drivkrafterna och vad som format en författare. I samtal med Johan Anglemark berättade Elizabeth Hand att hon hade en lugn och tråkig uppväxt, och likt de flesta författare velat skriva böcker sedan hon var liten. När hon blev vuxen upptäckte hon dock att det är svårt att 1. skriva, 2. skriva klart, 3. bli publicerad. Hon älskade musik och ville bli musikkritiker för att få anledning gå på många konserter och sedan gå hem att skriva, men hade inte tillräckligt med kunskap och energi för det. Hon försökte skriva pjäser men förstod att hon inte skulle bli bra på det. Måla, dansa, fotografera, skriva poesi - allt det intresserade henne men efter att ha provat och inte känt sig kompetent nog blev hennes utväg att skriva fiktion. Dock skriver hon mycket om konstnärer och artister, och i sina kriminalromaner använder hon sig av konst som ett substitut för det övernaturliga i sina fantastikberättelser.
En kritisk punkt i Hands liv var när hon på college spelade upp för teatersällskapet och gjorde riktigt dåligt ifrån sig. Räddningen var att hon sade att hon även kunde jobba med annat, t.ex ljussättning, vilket gav henne rikligt med jobb i teatern. Att klara en sådan genomklappning och sedan rädda sig själv var en nyttig upplevelse. Som hon uttrycker det i boken Radiant Days tycker hon att vi människor har ett ansvar för att lämna något efter oss; konst, magi, en lärares avtryck i minnet hos sina studenter.
Elizabeth Hands böcker börjar ofta med en plats, kanske en plats hon känner rädsla eller nyfikenhet inför och som hon sedan måste utforska. Hon skriver ofta uttryckligen för fler sinnen än syn, och väver gärna in taktila känslor i berättelserna. Hennes huvudperson Cass Neary fotograferar med analog kamera - hela processen är mycket mer fysisk än att fota digitalt och det definierar en stor del av Nearys personlighet.
För några år sedan blev hon pushad av sitt förlag mot att skriva mer mainstream, vilket tog henne till böckerna om Cass Neary. Den första, Generation Loss, hade hon påbörjat och gett upp flera gånger: som fantasy, som skräck, men det fungerade inte. Även om det var svårt att skriva utan fantastikinslaget, och hon faktiskt inte gillade det, var det som kriminalroman den till slut fick sin form. Hon blev glad när hon därefter fick återvända till fantasy-skrivandet.
Ofta stöter Hand på en intressant person i historien hon skulle vilja fördjupa sig mer i. Hur då? Jo, genom att skriva en bok om dem. Så har hon gjort med Arthur Rimbaud och håller nu på med Henry Darger, som skrev det underliga allkonstverket om The Vivien Girls, en bok som förmodligen kommer att komma ut före nästa Cass Neary-bok.
Slutet är nära... eller? SF och knappa naturresurser
Lika väl som man kan skärskåda hur korrekt en film eller bok beskriver teknik för rymdresor eller AI-utveckling, kan man vara noga med hur grundläggande nationalekonomiska sammanhang följs (eller inte). Det är alltid intressant att höra Jesper Stage, professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet, och i år gick han igenom hur samhällen historiskt sett har hanterat resursbrist och kontrade det med (skräck-)scenarier ur SF.
Kategoriska uttalande om hur länge naturresurser kommer att räcka (några år till, för evigt) har ofta slagit fel. Även om man räknar rätt på hur mycket som finns kvar och hur mycket som används per år, är det många påverkande faktorer som glöms. Det finns några samband som observerats vid större händelser som oljekrisen och den förutspådda matbristen på 1970-talet. Stigande priser på en råvara kan orsaka panik i onödan. Utan att få med alla steg i kedjan i min beskrivning går det ut på att högre priser tvingar människan till att bli kreativ på flera olika sätt: ransonera användningen, förbättra utvinningen, hitta helt andra alternativ. Detta har hänt gång på gång under vår historia. Så skall man skriva en SF-historia som bygger på att en resurs tagit slut, bör man förklara varför ingen hittat en lösning på det problemet. Att alla blivit för dumma är ganska svårt att göra intressant!
Stage gav exempel på tidiga SF-berättelser där människan (delvis) faktiskt hittade lösningar på stora problem: The Night Land (1912) av William Hope Hodgson där solen slocknar, The Man Who Awoke (1933) av Laurence Manning, Anthem (1938) av Ayn Rand. Deras problem är snarare motstånd från politiker och industrier som inte vill ge upp sina fördelar.
Men på 1960- och 70-talen, under en råvaruboom, kom istället alarmistiska verk om hur det gick utför med världen på grund av miljöförstöring: Make Room! Make Room! (1966) av Harry Harrison, The Sheep Look Up (1972) av John Brunner och King Kong Blues (1974) av Sam J. Lundwall beskriver världar som går åt skogen utan att någon gör något åt det, vilket faktiskt bortser från kreativiteten hos de dåtida idealisterna och de politiska regleringar av miljönyttjandet som faktiskt skedde.
Under 1980- och 90-talet sjönk råvarupriserna igen, och resursknapphet som tema i SF tonade bort igen. Vad som istället hamnade i fokus var samhällen som bröt samman, en brist på social sammanhållning, till exempel i Octavia Butlers Parable of the Sower. Samtidigt med råvaruprisboomen på 2000-talet kom The Hunger Games, där bristen på mat inte är likformigt utbredd utan fortfarande orsakas av en social knapphet, där några ändå lever i överflöd.
Paolo Bacigalupi har skrivit många böcker om resursknapphet, främst skyhöga energipriser, där tyvärr inte människans kreativitet har löst problemen. Det hade ju varit så lönsamt, och ändå har ingen kommit på något nytt! I Robert Wilsons böcker om Julian Comstock har världen brutit samman och återhämtat sig till ett sorts 1800-tal och vill inte gå vidare för att inte falla tillbaka i det syndiga 1900-talet. Men där sker ändå en teknikutveckling, bara för att länderna känner konkurrens från varandra och inte vill komma på efterkälken.
Idag talas om den förestående vattenbristen i Kapstaden. Den har varit känd i flera år, men inget har gjorts åt den tidigare på grund av ett dysfunktionellt politiskt system på nationell nivå - vissa självklara lösningar har varit förbjudna eller bara inte genomförts. Det har dock börjat röra på sig nu. Även Paolo Bacigalupi har sagt att problemen med vattenbrist i hans senaste bok skulle kunna lösas på några månader med rätta politiska medel. Det kan ses som att SF mer och mer ser hur flera faktorer och människans vilja eller ovilja är ingredienser i historier om resursknapphet, och det är förstås bra när berättelser tar upp information från omvärlden och blir mer komplexa och trovärdiga på alla plan.
Remembering Ursula K. Le Guin
John Clute, Elizabeth Hand och John-Henri Holmberg samtalde under mild ledning av Jessica Elgenstierna om SF-nestorn som tyvärr lämnade oss i vintras, Ursula K. Le Guin. Clute, som skrev hennes dödsruna för The Guardian, nämnde hur hon presiderat över SF i många år. Man kunde inte ens säga emot henne då hon uttryckte sig så balanserat och inkluderande av skilda åsikter. Så civiliserad och lugn som hon var kunde hon gå till rätta med litterära institutioner om hur dumt det var av dem att inte inkludera SF i relevant litteratur. Själv finns hon ju, litet överraskande, i den litterära kanon som den kräsne Harold Bloom upprättade, med sin bok The Left Hand of Darkness.
Clute och Holmberg är oense om ifall The Ones Who Walk Away From Omelos är fantasy eller science fiction. Ett bra svar är att det är en saga med en moral att ta till sig och fundera över. Den berättelsen förutspås att höra till det arv hon lämnar efter sig som kommer att läsas och diskuteras länge. Elizabeth Hand nämner att Earthsea-böckerna som några som kommer att fortsätta vara relevanta, som bra barnböcker alltid är, och dessutom en port vidare in i hennes författarskap. The Left Hand of Darkness är en bok som John-Henri Holmberg gärna ger bort även till dem som säger att de inte gillar att läsa fantastik. Han rekommenderar oss alla att se inspelningar av Ursula K. Le Guin på Youtube, läsa hennes essäer, brevväxling med James Tiptree Jr. och vad hon skrivit på sin blogg, och tror att hennes böcker är tillräckligt intressanta och välskrivna för att de skall läsas i många år än efter att hon nu tyvärr har lämnat oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar