Kärleken till Beethoven tar aldrig slut, inte ens när andra kompositörers jubiléer fyller konsertprogrammen under några år. Publikens kärlek och musikernas kärlek är nog lika stark, för det måste vara en lika stor glädje att spela som att höra Ludwig van Beethovens skickligt komponerade verk. Två, stora, fina i rad fick vi av Kungliga Filharmonikerna i en mästerlig konsert i ett fullsatt Konserthus.
Kungliga Filharmonikernas konsertmästare Andrej Power tar klivet fram till solistens plats i Beethovens Violinkonsert (1806). Konserten är ett kraftprov och underbar att lyssna till, då både solist- och orkesterstämmorna är komplexa och ytterst melodiska. Power spelar skickligt och lyhört, med en vacker ton. Även när första satsens distinkta slinga återkommer för sista gången och i en stillsammare tappning, spelar Power den innerligt tillsammans med orkestern. Innerligheten fortsätter i den andra satsen och mynnar ut i den uppsluppna tredje satsen, då alla filharmoniker på scen inklusive dirigent och solist ger sig hän (utan att tappa i precision) och synbarligen njuter av att få spela så fin musik. Det blir stående ovationer från den hänförda publiken!
Hur följer man upp Beethoven? Med mer Beethoven, säger vår kloke solist och samlar två vänner ur orkesten för att spela sats 2 ur Beethovens C-molltrio, och självklart låter det mycket fint!
Efter paus följs det upp med ännu mer Beethoven; den ljuvliga Symfoni Nr 6, Pastoralsymfonin (1808). Det är ju inte bara det återkommande fågelkvittret från träblåset som ger känslan av att vara ute i mild och välkomnande natur, det är så många andra detaljer i musiken som gör Pastoralsymfonin till en lisa för själen. Låt oss tacka Sakari Oramo och Kungliga Filharmonikerna för den här föraningen om gröna kullar och frodig grönska så här mitt i vintern!
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Kungliga Filharmonikernas konsertmästare Andrej Power tar klivet fram till solistens plats i Beethovens Violinkonsert (1806). Konserten är ett kraftprov och underbar att lyssna till, då både solist- och orkesterstämmorna är komplexa och ytterst melodiska. Power spelar skickligt och lyhört, med en vacker ton. Även när första satsens distinkta slinga återkommer för sista gången och i en stillsammare tappning, spelar Power den innerligt tillsammans med orkestern. Innerligheten fortsätter i den andra satsen och mynnar ut i den uppsluppna tredje satsen, då alla filharmoniker på scen inklusive dirigent och solist ger sig hän (utan att tappa i precision) och synbarligen njuter av att få spela så fin musik. Det blir stående ovationer från den hänförda publiken!
Hur följer man upp Beethoven? Med mer Beethoven, säger vår kloke solist och samlar två vänner ur orkesten för att spela sats 2 ur Beethovens C-molltrio, och självklart låter det mycket fint!
Efter paus följs det upp med ännu mer Beethoven; den ljuvliga Symfoni Nr 6, Pastoralsymfonin (1808). Det är ju inte bara det återkommande fågelkvittret från träblåset som ger känslan av att vara ute i mild och välkomnande natur, det är så många andra detaljer i musiken som gör Pastoralsymfonin till en lisa för själen. Låt oss tacka Sakari Oramo och Kungliga Filharmonikerna för den här föraningen om gröna kullar och frodig grönska så här mitt i vintern!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar