Klarinettrior i närbild

Louise Farrenc levde mellan åren 1804–1875, och var också professor vid konservatoriet i Paris i många år. Det är en glädje att man har börjat spela hennes verk oftare igen, och hennes Trio i Ess-dur för klarinett, cello och piano (1854-56) är en lisa för själen att höra. De tre instrumenten får från allra första början spela så välkomnande, i mjuka melodier som dock hela tiden behåller en känsla av säkerhet. Ända in i sista satsen flätas de tre stämmorna skickligt kring varandra så att de tre olika figurerna blir en perfekt helhet.

Tobias Broström

Nästa stycke,  Once Upon a Time... för klarinett, cello och piano presenterades av den sympatiske kompositören själv, Tobias Broström. Han berättade att han komponerat det under en period då sonen (vilken verket är tillägnat) bara var en månad gammal, och föräldraskapet hade gett ett visst allvar till verket. Men Once Upon A Time... är ändå inte övervägande melankoliskt utan uppmuntrande och fullt av ett inneboende framåtdriv i tempo och melodi. De olika sagorna som satserna utgör är sinsemellan olika men bär på samma energi. Louise Farrenc och Tobias Broström är båda kompositörer jag skulle vilja höra mycket mer av!

Sist i konserten spelades Alexander Zemlinskys Trio i d-moll för klarinett, cello och piano (1896), från första anslaget mer dramatiskt än de redan spelade verken.  Johan Fransén (klarinett), Marie Macleod (cello) och Martin Sturfält (piano) spelade lika inlevelsefullt och väl som under hela konserten, men säkert var det i jämförelse med övriga konserten som Zemlinskys trio kunde upplevas som mindre balanserad - inte alls dålig, men mer spretig och oförutsägbar. Det var sammantaget ändå en mycket bra konsert i fina Grünewaldsalen.