Nej, konstellationen har inget namn än, men Per ”Texas” Johansson (sax/cl), Torbjörn Zetterberg (b) och Konrad Agnas (dr) har spelat ihop förut och kommer förhoppningsvis att göra det igen. Inte heller har alla låtar titlar - en del får namn i flykten, andra framkallar ett fniss och en vägran att uppge arbetsnamnet - som om det kanske är oanständigt?!
Killarna spelar egenskriven musik som ofta går i udda takt eller förskjuter melodin över mer konventionella taktarter, alltid snyggt och säkert. Inledande Torbjörn Bonk (skriven av Per ”Texas” Johansson) låter en skön sjutaktig melodi halta sig fram över åtta taktslag. Den följs av en likaledes uppfinningsrik låt av Torbjörn Zetterberg, Miraklet i Finnåker. Så kommer En kärleksmelodi, som dock låter mest magisk, inte särskilt harmonisk och inte för ett ögonblick lugn och snäll. Första set avslutas med litet mer tempo i låten Gladjazz.
Oraklet på Ringvägen är (det improviserade?) namnet på första låten i andra set, en sugande melodi i femtakt. Torbjörn Zetterberg lutar sig nu och ofta annars djupt ned över basen, som att han letar efter något hemligt och vackert djupt nere i ett hål. Nästa låt beskriver det medicinska tillståndet Paroxysmalt förmaksflimmer, och de långa, högt liggande linjerna från Johanssons klarinett är säkert en nog så god beskrivning för oss som hittills undgått just det flimret i våra hjärtan. Så kommer en mycket fin ballad som Zetterberg vägrar säga namnet på, och Fallande blues avslutar andra set.
Inga låttitlar, inget mellansnack, bara musik i tredje och sista set. En väldigt snygg, melodisk och medryckande låt går direkt över i ett mer otämjt, utlevande parti, och med en rivig låt i snabb sjutakt går den mycket hörvärda spelningen mot sitt slut. Som sagt, jag hoppas att de här begåvade musikerna fortsätter att spela tillsammans och ge världen så här bra musik!
Killarna spelar egenskriven musik som ofta går i udda takt eller förskjuter melodin över mer konventionella taktarter, alltid snyggt och säkert. Inledande Torbjörn Bonk (skriven av Per ”Texas” Johansson) låter en skön sjutaktig melodi halta sig fram över åtta taktslag. Den följs av en likaledes uppfinningsrik låt av Torbjörn Zetterberg, Miraklet i Finnåker. Så kommer En kärleksmelodi, som dock låter mest magisk, inte särskilt harmonisk och inte för ett ögonblick lugn och snäll. Första set avslutas med litet mer tempo i låten Gladjazz.
Oraklet på Ringvägen är (det improviserade?) namnet på första låten i andra set, en sugande melodi i femtakt. Torbjörn Zetterberg lutar sig nu och ofta annars djupt ned över basen, som att han letar efter något hemligt och vackert djupt nere i ett hål. Nästa låt beskriver det medicinska tillståndet Paroxysmalt förmaksflimmer, och de långa, högt liggande linjerna från Johanssons klarinett är säkert en nog så god beskrivning för oss som hittills undgått just det flimret i våra hjärtan. Så kommer en mycket fin ballad som Zetterberg vägrar säga namnet på, och Fallande blues avslutar andra set.
Inga låttitlar, inget mellansnack, bara musik i tredje och sista set. En väldigt snygg, melodisk och medryckande låt går direkt över i ett mer otämjt, utlevande parti, och med en rivig låt i snabb sjutakt går den mycket hörvärda spelningen mot sitt slut. Som sagt, jag hoppas att de här begåvade musikerna fortsätter att spela tillsammans och ge världen så här bra musik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar