Tillståndet av (ofrivillig) sömnlöshet är ett givande tema för en konstnär. I ensamhet i mörkret, då världen tycks frånvarande, kan man såväl uppleva stark inspiration som bara känna ödslighet, eller rädsla, eller storslagenhet, känslor man vill dela med sig i konst.
Verken i utställningen Insomnia på Bonniers Konsthall varierar i innehåll och utförande, och en del av dem passar inte så bra in under samlingsnamnet. Det gäller främst Kate Coopers datorrenderingar av idealiserade kvinnokroppar, vilka vore intressanta i ett annat sammanhang, men här är malplacerade. Den enorma Maran byggd av Tamara Henderson och Julia Feyrer är desto mer relevant; stor men inte alltför hotfull till sin gestalt har den fiskat upp allsköns vardagsproblem och tingestar i sina nät. Tyvärr visas den i salen med stora fönster mot gatan, och då det är dagsljus när jag ser den blir den inte så tung som den kunnat vara, trots den (mar)drömska musiken som driver på stämningen.
De fascinerande Two Roaming Beds av Carsten Höller rör sig långsamt över salen; de på natten ditfästa pennorna har ritat upp de mjuka svängarna de utfört. Idén att få sova över i dem är lockande, men främst som idé: att få vara på färd under sömnen, inte bara i drömmen, och att vakna upp och se väggarna ur olika perspektiv.
Helt överensstämmande med temat och minnesvärt är det första verket man stöter på i filmsalen vid ingången, Downhill av Katarina Löfström. En kamera har filmat en berg- och dalbanefärd i mörker. Inga människor syns, bara den upplysta rälsen strax framför den osynliga vagnen, förbiblixtrande ljus från staden och återkommande ljusfläckar jämnt fördelade över bilden, ljusfläckar med en övernaturlig regelbundenhet. Därtill underbart vacker och suggestiv musik, kongenial med stämningen i bild. Filmloopen innehåller så många aspekter av insomnia att det går att välja både vad man känner igen sig i och vad som är nytt: att tas på en resa man inte styr över själv; att se civilisationen längre bort men vara avgränsad från den; eufori över äventyret att vara ensam, att vara föregångare; att vara på ett äventyr att minnas och berätta om.
Länk till Insomnia på Bonniers Konsthall
Verken i utställningen Insomnia på Bonniers Konsthall varierar i innehåll och utförande, och en del av dem passar inte så bra in under samlingsnamnet. Det gäller främst Kate Coopers datorrenderingar av idealiserade kvinnokroppar, vilka vore intressanta i ett annat sammanhang, men här är malplacerade. Den enorma Maran byggd av Tamara Henderson och Julia Feyrer är desto mer relevant; stor men inte alltför hotfull till sin gestalt har den fiskat upp allsköns vardagsproblem och tingestar i sina nät. Tyvärr visas den i salen med stora fönster mot gatan, och då det är dagsljus när jag ser den blir den inte så tung som den kunnat vara, trots den (mar)drömska musiken som driver på stämningen.
De fascinerande Two Roaming Beds av Carsten Höller rör sig långsamt över salen; de på natten ditfästa pennorna har ritat upp de mjuka svängarna de utfört. Idén att få sova över i dem är lockande, men främst som idé: att få vara på färd under sömnen, inte bara i drömmen, och att vakna upp och se väggarna ur olika perspektiv.
Helt överensstämmande med temat och minnesvärt är det första verket man stöter på i filmsalen vid ingången, Downhill av Katarina Löfström. En kamera har filmat en berg- och dalbanefärd i mörker. Inga människor syns, bara den upplysta rälsen strax framför den osynliga vagnen, förbiblixtrande ljus från staden och återkommande ljusfläckar jämnt fördelade över bilden, ljusfläckar med en övernaturlig regelbundenhet. Därtill underbart vacker och suggestiv musik, kongenial med stämningen i bild. Filmloopen innehåller så många aspekter av insomnia att det går att välja både vad man känner igen sig i och vad som är nytt: att tas på en resa man inte styr över själv; att se civilisationen längre bort men vara avgränsad från den; eufori över äventyret att vara ensam, att vara föregångare; att vara på ett äventyr att minnas och berätta om.
Länk till Insomnia på Bonniers Konsthall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar