Dramatens uppsättning av Turgenjevs Fäder och söner är placerad i en tidlös närhistoria, men låt oss inte glömma tiden den skrevs under: hos ryska studenter från priviligerade familjer och även hos andra växte insikten om att samhället var illa organiserat, med godsägare i bekvämlighet och livegna i nöd. När godsägare Nikolaj Kirsanovs son Arkadij kommer hem från studierna på besök har han med sig den karismatikse medicinstudenten Bazarov, som brinner för att riva ned allt som nu finns och bygga upp det igen - men bara det som är bra. Ja, de båda unga männen är nihilister, som inte tror på eller respekterar någonting.
Nikolaj, godmodig och beskedlig, och hans bror Pavel, en man med intellektuella ambitioner som drog sig undan världen efter ett krossat hjärta, har odlat sina egenheter på den lantliga gården. De unga arga männen i svart rispar genast hål på deras bubbla, men får också gott mothugg av Pavel, ord som är lättare att hålla med om idag när vi ser hur många revolutionärer som antingen inte har någon aning om hur man bygger upp det man rasat, eller än värre startar ett skräckvälde. Men låt oss igen minnas att de unga männen på 1800-talet inte hade något facit från världshistorien att avskräckas av.
Kärlek, hemtrevnad, att njuta av livet, har det någon plats när man skall omdana världen? Inte i Bazarevs ögon, men frestelsen blir svår när han möter den intressanta grevinnan Anna, liksom hjärtesorgen på flera håll. Hannes Meidal har glöden som krävs för att spela Bazarev, men är farligt nära att slå över till alltför stora gester, framför allt i de många scenerna mot den överspelande, överartikulerande Elin Klinga som Anna. Många gånger under deras frustade dialoger måste jag titta bort för att inte må illa.
Men det finns många olika typer av roller i Brian Friels dramatisering: den alltid fantastiske Johan Holmberg gör Pavel till en rörande sprätt men med charmerande esprit. Kicki Bramberg och Jan Waldekranz som Bazarovs föräldrar låter oss förstå vad den uppväxande mannen formades av, och står också för pjäsens mest hjärtslitande scen, trots att Bazarov själv är så överspänd att det är svårt att känna med honom. En riktigt god insats gör Otto Hargne som Arkadij, både i scenerna där han stöttar och spelar upp sin briljante vän, och när han vänder sig mot honom.
Nikolajs unga hustru Fenitjka och tjänstefolket blir tyvärr bara bifigurer av flera olika skäl, och Fenitjkas antydda uppvaknande på slutet påklistrat. Men pjäsens fokus är ändå nihilisterna och deras kamp, och deras ambitioner och splittring visar Fäder och söner utmärkt.
Länk till Dramatens sida om Fäder och söner
Nikolaj, godmodig och beskedlig, och hans bror Pavel, en man med intellektuella ambitioner som drog sig undan världen efter ett krossat hjärta, har odlat sina egenheter på den lantliga gården. De unga arga männen i svart rispar genast hål på deras bubbla, men får också gott mothugg av Pavel, ord som är lättare att hålla med om idag när vi ser hur många revolutionärer som antingen inte har någon aning om hur man bygger upp det man rasat, eller än värre startar ett skräckvälde. Men låt oss igen minnas att de unga männen på 1800-talet inte hade något facit från världshistorien att avskräckas av.
Kärlek, hemtrevnad, att njuta av livet, har det någon plats när man skall omdana världen? Inte i Bazarevs ögon, men frestelsen blir svår när han möter den intressanta grevinnan Anna, liksom hjärtesorgen på flera håll. Hannes Meidal har glöden som krävs för att spela Bazarev, men är farligt nära att slå över till alltför stora gester, framför allt i de många scenerna mot den överspelande, överartikulerande Elin Klinga som Anna. Många gånger under deras frustade dialoger måste jag titta bort för att inte må illa.
Men det finns många olika typer av roller i Brian Friels dramatisering: den alltid fantastiske Johan Holmberg gör Pavel till en rörande sprätt men med charmerande esprit. Kicki Bramberg och Jan Waldekranz som Bazarovs föräldrar låter oss förstå vad den uppväxande mannen formades av, och står också för pjäsens mest hjärtslitande scen, trots att Bazarov själv är så överspänd att det är svårt att känna med honom. En riktigt god insats gör Otto Hargne som Arkadij, både i scenerna där han stöttar och spelar upp sin briljante vän, och när han vänder sig mot honom.
Nikolajs unga hustru Fenitjka och tjänstefolket blir tyvärr bara bifigurer av flera olika skäl, och Fenitjkas antydda uppvaknande på slutet påklistrat. Men pjäsens fokus är ändå nihilisterna och deras kamp, och deras ambitioner och splittring visar Fäder och söner utmärkt.
Länk till Dramatens sida om Fäder och söner
 |
| Foto: Sören Vilks |
4 kommentarer:
Intressant att läsa! Men jag tror det får räcka med boken..
Mmm, har du läst Turgenjevs bok? Intressant! Jag tycker om hans pjäser och tror nog att jag skulle tycka om hans prosa också.
Härligt att läsa din fina recension - och jag delar din åsikt om Elin Klingas skådespelarkonst. Hm.
Jag ser gärna fler pjäser av Turgenjev!/Lena K E
Ja, Lena, jag ser också gärna fler pjäser av Turgenjev! Jag inledde min teatergångarbana för femton år sedan då Stadsteaterns utannonserade en Rysk Höst med många ryska teaterpjäser, och då var Turgenjevs En månad på landet det verk som gjorde störst intryck. Så välskrivet och välspelat!
Skicka en kommentar