I serien Filharmoniker i Närbild dök Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett upp tillsammans med Bengt Forsberg på piano samt ett imponerande sent inhopp av Anna Riikonen på flöjt. Det var en stor glädje att få höra de intressanta verk som skrivits för de här två sättningarna (med och utan piano) och inte minst den fina klangen från instrumenten tillsammans. En av de många goda delarna av Filharmoniker i Närbild är också att de yrkesstolta musikerna väljer musik som inte spelats så mycket, och framför dem personligt och engagerat.
Först fick vi höra Svit för blåsarkvintett av Pauline Hall, ett verk som uruppfördes hösten 1945 i Norge för att fira att ockupationen var över. Det var ett i stora drag lekfullt och underhållande stycke med intressanta stråk av dissonans i ett par av satserna.
Efteråt kom Kvintett i Ess-dur för piano och blåsare KV 452, vilket Wolfgang Amadeus Mozart själv sade till sin far var det bästa han någonsin skrivit. Så ljuvligt var det också! Stora, mjuka klanger som likt luftballonger och påskjutande melodistämmor rörde sig framåt över en stor himmel, varvat med snygga samstämda lekar mellan alla instrument.
Efter paus var det dags för Saraband och menuett för blåsarkvintett och piano från 1918 av Vincent d’Indy, i två delar med vitt skilda temperament men vackert placerade intill varandra.
Sist fick vi höra Sextett av Louise Farrenc, vilken den gode Forsberg sade kunnat vara komponerade 1792 istället för 1852, så opåverkad var hon av moderna tendenser. Men nog hade sextetten dramatiska partier och romantiska vågor! Det tog ensemblen också väl till vara på. Allt som allt var det mycket gott att få höra musik ur historien som av olika skäl inte fått så mycket uppmärksamhet (än) som de skulle kunna förtjäna.
 |
| Pauline Hall |
Först fick vi höra Svit för blåsarkvintett av Pauline Hall, ett verk som uruppfördes hösten 1945 i Norge för att fira att ockupationen var över. Det var ett i stora drag lekfullt och underhållande stycke med intressanta stråk av dissonans i ett par av satserna.
Efteråt kom Kvintett i Ess-dur för piano och blåsare KV 452, vilket Wolfgang Amadeus Mozart själv sade till sin far var det bästa han någonsin skrivit. Så ljuvligt var det också! Stora, mjuka klanger som likt luftballonger och påskjutande melodistämmor rörde sig framåt över en stor himmel, varvat med snygga samstämda lekar mellan alla instrument.
Efter paus var det dags för Saraband och menuett för blåsarkvintett och piano från 1918 av Vincent d’Indy, i två delar med vitt skilda temperament men vackert placerade intill varandra.
Sist fick vi höra Sextett av Louise Farrenc, vilken den gode Forsberg sade kunnat vara komponerade 1792 istället för 1852, så opåverkad var hon av moderna tendenser. Men nog hade sextetten dramatiska partier och romantiska vågor! Det tog ensemblen också väl till vara på. Allt som allt var det mycket gott att få höra musik ur historien som av olika skäl inte fått så mycket uppmärksamhet (än) som de skulle kunna förtjäna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar