Det var inte bara teater, det var en välkoreograferad och välsjungen musikal när historien om Carmencita Rockefeller tog plats på scenen. Jag är mycket glad att den uppsättningen kom från Malmö även till Stockholm, eftersom jag inte är helt nöjd med Stockholms musikalscen som alltför mycket litar på kända namn. Hellre ser jag anonyma men fullfjädrade artister än mediokra kändisar!
Dramakvarnens medlemmar är inte heller kända i stugorna, men deras pjäs Claudius Svensexa var en mycket bra iscensättning av händelserna som leder fram till Shakespeares Hamlet. Moderniseringen var trovärdig och underhållande, och alla insatser på scenen var mycket bra.
Tonläget var stillsammare i Arthur Schnizlers pjäs De stora vidderna på Dramaten, där det snarare var konventioner och artighet som skapade spänningar mellan människor. Ännu mer av undertryckta känslor fanns det i Lars Noréns pjäs om Eugene O'Neill på samma scen, Och ge oss skuggorna, och med facit om vad som hände de medverkande efteråt gjorde det långa men täta dramat ännu ondare att se.
Den mest gripande och intensiva pjäs jag sett på hela året var Pappan på Stadsteatern, en mycket välskriven berättelse om hur en äldre man uppfattar världen medan han sjunker in i demens. Vi vet ju sedan tidigare att Peter Andersson är en suverän skådespelare, men i rollen som den förvirrade, glömmande pappan visar han extremt stor skicklighet, finkänslighet och inlevelse. Så sorglig som pjäsen ändå var, var den värd att se som en övning i förståelse och sympati för demenssjuka och deras familjer, och främst för den ypperliga regin och skådespeleriet.
Dramakvarnens medlemmar är inte heller kända i stugorna, men deras pjäs Claudius Svensexa var en mycket bra iscensättning av händelserna som leder fram till Shakespeares Hamlet. Moderniseringen var trovärdig och underhållande, och alla insatser på scenen var mycket bra.
Tonläget var stillsammare i Arthur Schnizlers pjäs De stora vidderna på Dramaten, där det snarare var konventioner och artighet som skapade spänningar mellan människor. Ännu mer av undertryckta känslor fanns det i Lars Noréns pjäs om Eugene O'Neill på samma scen, Och ge oss skuggorna, och med facit om vad som hände de medverkande efteråt gjorde det långa men täta dramat ännu ondare att se.
Den mest gripande och intensiva pjäs jag sett på hela året var Pappan på Stadsteatern, en mycket välskriven berättelse om hur en äldre man uppfattar världen medan han sjunker in i demens. Vi vet ju sedan tidigare att Peter Andersson är en suverän skådespelare, men i rollen som den förvirrade, glömmande pappan visar han extremt stor skicklighet, finkänslighet och inlevelse. Så sorglig som pjäsen ändå var, var den värd att se som en övning i förståelse och sympati för demenssjuka och deras familjer, och främst för den ypperliga regin och skådespeleriet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar