Glamourös, lockande, självsäker och rapp i replikerna glider han in, vår Konferencier, vår och Kit Kat Clubs domptör och konferencier. Men först har han sjungit den välkända välkomsthälsningen haltande, böjd under en osynlig tyngd, för att påminna om att dansen och dekadansen i 1930-talets Berlin som tycktes ohejdbar sköts in under det totalitära förtrycket och fick leva på nåder, om ens alls.
Stora scenen på Borås Stadsteater är ypperligt utnyttjad till max: på ena sidan skymtar den glittrande levande orkestern, ur djupet i mitten rusar en mängd sjungande och virvlande klubbdansöser fram, och vid sidan av detta kan man ibland se bihistorier spelas upp i andra delar av scenografin. Kläder och kulisser är moderniserade i lagom grad, utan att man känt sig nödgad att flytta handlingen från originaltiden,och det är bra.
Cliff Bradshaw anländer till det fattiga men spännande Berlin för att uppleva den unika stämningen och skriva sin andra roman. Bland alla flirtiga baletthoppor av båda könen sticker Sally Bowles ut, med en långsammare, kattlik repertoar av förföranden i förbifarten. Och minsann om hon inte slinker in hos Cliff och blir kvar där, och låter honom uppleva ännu mer av Berlins nöjen och också sorg.
Uppsättningen av Cabaret på Borås Stadsteater är proffsig, med goda insatser från precis alla på scenen. Extra bra är Elin Bornell som Sally Bowles, oemotståndlig och irriterande på samma gång, men helt suverän är Mikael Dahl som Konferencieren. Hans sköna divalater, perfekta ta-för-sig-mimik och hans djupa, rika stämma får sin fulländning i hans absoluta närvaro i varje scen, som en seismograf som känner av varje ändring i stämningen. Jag hoppas att få se honom många fler gånger, som vamp eller i krävande karaktärsroller, och hoppas också att så många som möjligt ser den stjärngnistrande Cabaret-föreställningen i Borås så länge den ges!
Länk till Borås Stadsteaters sida om Cabaret
Stora scenen på Borås Stadsteater är ypperligt utnyttjad till max: på ena sidan skymtar den glittrande levande orkestern, ur djupet i mitten rusar en mängd sjungande och virvlande klubbdansöser fram, och vid sidan av detta kan man ibland se bihistorier spelas upp i andra delar av scenografin. Kläder och kulisser är moderniserade i lagom grad, utan att man känt sig nödgad att flytta handlingen från originaltiden,och det är bra.
Cliff Bradshaw anländer till det fattiga men spännande Berlin för att uppleva den unika stämningen och skriva sin andra roman. Bland alla flirtiga baletthoppor av båda könen sticker Sally Bowles ut, med en långsammare, kattlik repertoar av förföranden i förbifarten. Och minsann om hon inte slinker in hos Cliff och blir kvar där, och låter honom uppleva ännu mer av Berlins nöjen och också sorg.
Uppsättningen av Cabaret på Borås Stadsteater är proffsig, med goda insatser från precis alla på scenen. Extra bra är Elin Bornell som Sally Bowles, oemotståndlig och irriterande på samma gång, men helt suverän är Mikael Dahl som Konferencieren. Hans sköna divalater, perfekta ta-för-sig-mimik och hans djupa, rika stämma får sin fulländning i hans absoluta närvaro i varje scen, som en seismograf som känner av varje ändring i stämningen. Jag hoppas att få se honom många fler gånger, som vamp eller i krävande karaktärsroller, och hoppas också att så många som möjligt ser den stjärngnistrande Cabaret-föreställningen i Borås så länge den ges!
Länk till Borås Stadsteaters sida om Cabaret
 |
| Foto: Amelia Bordahl |
2 kommentarer:
Kul föreställning med pluspoäng för: (1) att ensemblen ibland vågar vara fräcka/sexuellt utlevande på scen (även i vårt mer pryda samhälle), (2) djupet på scenen som utnyttjas till att låta små bihistorier och djupgivande scener pågå i bakgrunden samtidigt med sångnummer längst fram på scen, och (3) gittaristen/bassisten i neglige, blond lång peruk och svartmetall King Diamond-sminkning i ansiktet.
Bra sagt! Ja, bandet var snyggt uppklädda och passade perfekt på scenen.
Skicka en kommentar