Rogue Moon av Algis Budrys

Året är 1959, och på månens baksida har astronauter upptäckt en konstruktion som dödar alla som ger sig in i den. Gång på gång skickas modiga män in i området och dödas inom några minuter på otrevliga sätt. Konstruktionen är inte naturlig och alltför avancerad för att vara tillverkad av människor (de konkurrerande kosmonauterna, till exempel). När Rogue Moon börjar är chefsingenjören Dr. Edward Hawks på väg att möta näste man de vill skicka in i labyrinten, en äventyrare utan rädsla för döden som verkar vara rätt man för jobbet. Grymt, men spännande! Nu skall de äntligen gå till botten med den mysteriska konstruktionen. Hur tar man sig igenom den, vad är det som sker i den, vem/vad kan han byggt systemet och varför?

Det var dock inte de frågorna som Algis Budrys tänkte svara på när han skrev sin bok - snopet för mig! Istället ville han fokusera på hur mysteriet och det dödliga uppdraget inverkar på de inblandade. Dessutom hade han ambitionen att skriva en mer litterär science fiction med psykologiska inblickar, samt var tydligt påverkad av en tidsanda där James Bond och Playboy Magazine lockade allt fler.

Det är inte bara så att mannen med det dödliga uppdraget, Al Barker, presenteras som en attraktiv våghals och halvt övermänniska. På vägen till hans lyxvilla i bergen och väl på plats möter vi Vincent Connington, personalchefen som värvat Barker, och Barkers troféflickvän Claire Pack, som med några skissartade beskrivningar skall utmålas som en otäck mansslukerska. Det hela urartar till en pittmätning av en dignitet som för en nutida läsare enbart är pinsam.

Syftet med att låta två machomännen och en femme fatale gå loss i sina våldsamma rivaliteter tycks vara att utgöra motsats till den lugne, icke-imponerade Hawks. Jag sympatiserar förstås med idén att låta en ingenjör och vetenskapsman stå för en klokare, långsiktigt tänkande människa, men ibland under hans monologer kan jag inte skaka av mig känslan att de är ett konstruerat försvarstal för egna eller vänners tafatthet i mellanmänskliga relationer.

Det är först efter halva boken som Al äntligen skickas till månen. Vid det laget har jag försökt vänja mig vid tanken att Rogue Moon främst skall vara en psykologisk skildring, men blir ändå besviken av att resultaten av expeditionerna till dödskonstruktionen inte förklaras alls. Relationskriget fortsätter mellan människorna på jorden. På de allra sista sidorna får vi faktiskt en genomkörning av den mördande labyrinten, men tyvärr är även den en besvikelse.

Även när jag försöker väga in att Algis Budrys nog ville föra science fiction ut ur pulp-facket är den så märkt av sin tid och machismo (om än förlöjligad) att jag inte kan uppskatta den.