Till utställningen Döden, mitt bland flanerande människor i Galärparken på Djurgården, leder stigar av glödgat kol. I alla fall kan de rödfärgade träflisorna se ut så för någon med aktiv fantasti. Efter en natts intensivt regnande är det glödande kolet paradoxalt nog det man vill hålla sig, då gräsmattan är sank och oinbjudande.
Att närma sig platsen och gå in i ringen av konstverk är drar mina tankar och känslor onekligen till olika föreställningar om döden. Obekymrade människor lever sina liv ett tiotal meter bort, tillräckligt långt borta för att vi aktiva besökare skall känna oss avskärmade från dem. De okommenterade verken; stora, tunga, enfärgade och då oftast i svart; utgör en upplevelse som är mäktig men sannerligen inte livfull. Från den närmaste utomhusserveringen hörs en död kvinnas ödesmättade ord, And the Lord asks me what I did with my life, i den mest själsdödande ommixningen av Whitney Houstons My Love Is Your Love.
I cirkelns periferi står några tunga resväskor, fler än en människa skulle orka bära. Vad som än var i dem får de forna ägarna klara sig utan nu; tydligen kunde de inte ta dem med sig dit de gick. Det för tankarna till människor som går mot sin död, antingen den abstrakta vi alla skall möta, eller den konkreta för en illvillig motmänniskas hand.
I en långsmal grop med raka väggar och golv står en gungbräda. Om två sitter där och gungar, kommer de att turas om att precis nå över kanten och se världen och växtlivet igen. Men på bara någon sekund är glimten över, och är man ensam kommer man aldrig ens upp så långt.
På sidan av en vagn står leksaker och prydnadsföremål på tre hyllor. Men föremålen har samma färg som väggen och sitter fast i sin omgivning, och ingen kan leka med dem igen.
Precis mittemot finns dock det mest hoppfulla verket i samlingen, något som ser ut som personliga minnesmärken, sammanfogade av saker man kan hitta i naturen och rörande i sin bräcklighet. Det som spontant gläder mig mest är hur så olika material har passats samman: stenar med fjädrar, pinnar och större träbitar. Allra mest gripande är den stora barkbiten som står snett och skyddande över vita stenar som lagts i form av ett kors. Döden är oundviklig och tung, men vi små människor får stötta varandra, och vårda minnet av dem som inte är kvar.
Att närma sig platsen och gå in i ringen av konstverk är drar mina tankar och känslor onekligen till olika föreställningar om döden. Obekymrade människor lever sina liv ett tiotal meter bort, tillräckligt långt borta för att vi aktiva besökare skall känna oss avskärmade från dem. De okommenterade verken; stora, tunga, enfärgade och då oftast i svart; utgör en upplevelse som är mäktig men sannerligen inte livfull. Från den närmaste utomhusserveringen hörs en död kvinnas ödesmättade ord, And the Lord asks me what I did with my life, i den mest själsdödande ommixningen av Whitney Houstons My Love Is Your Love.
I cirkelns periferi står några tunga resväskor, fler än en människa skulle orka bära. Vad som än var i dem får de forna ägarna klara sig utan nu; tydligen kunde de inte ta dem med sig dit de gick. Det för tankarna till människor som går mot sin död, antingen den abstrakta vi alla skall möta, eller den konkreta för en illvillig motmänniskas hand.
I en långsmal grop med raka väggar och golv står en gungbräda. Om två sitter där och gungar, kommer de att turas om att precis nå över kanten och se världen och växtlivet igen. Men på bara någon sekund är glimten över, och är man ensam kommer man aldrig ens upp så långt.
På sidan av en vagn står leksaker och prydnadsföremål på tre hyllor. Men föremålen har samma färg som väggen och sitter fast i sin omgivning, och ingen kan leka med dem igen.
Precis mittemot finns dock det mest hoppfulla verket i samlingen, något som ser ut som personliga minnesmärken, sammanfogade av saker man kan hitta i naturen och rörande i sin bräcklighet. Det som spontant gläder mig mest är hur så olika material har passats samman: stenar med fjädrar, pinnar och större träbitar. Allra mest gripande är den stora barkbiten som står snett och skyddande över vita stenar som lagts i form av ett kors. Döden är oundviklig och tung, men vi små människor får stötta varandra, och vårda minnet av dem som inte är kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar