Sorry Mozart! vi har skippat din musik, säger berättaren tillika parkteaterchefen Sissela Kyle i inledningen till Trollflöjten 2.0. Fast inte helt och hållet, för fraser av originalmusiken dyker upp här och där, bland annat som en snutt av en vaggvisa och som signal för Grindr-appen. Vi får istället medryckande musik som komponerats speciellt för den här musikalversionen av operan, vars handling för övrigt är omskriven rejält och till det bättre.
Den förvridna familjesituationen med prinsessan Pamina som rövats bort av sin far Sarastro och uppeggas av sin mor till att döda honom är avmystifierad, och har blivit mycket mer begriplig och berörande som ett modernt skilsmässodrama. Det är smärtsamt att se hur Kung Sarastro slarvar runt, glad men opålitlig, och lämnar allt ansvar till Nattens Drottning som bara blir mer och mer bitter. Nattens Drottnings sånger har lånat raseriet och flera klanger från Mozarts original, och Sharon Dyall ger dem den kraft och inlevelse de behöver för att fylla rollen. Mitt emellan föräldrarna hamnar dottern, som båda kräver kärlek och lojalitet av. Det hjälper inte att hon överöses av presenter när det hon vill ha är uppmärksamhet och omtanke.
Till största delen är dock föreställningen fantastiskt rolig, och det beror i stor grad på Prins Tamino, spelad med perfekt komiskt uttryck av Albin Flinkas. Han är en eftertraktad snygging som är besviken för att ingen av de uppvaktande kvinnorna vill lära känna honom på djupet. Men han presenterar sin yta så väl! Tjusigt poserande i sin fjäderprydda hjälm, ackompanjerad av cembaloklanger, är han den som mest liknar en operafigur. Men är det verkligen till sin fördel, när alla andra i pjäsen är klädda som parkarbetare?
En komisk motvikt till honom utgör Pagageno, spelad av Kristofer Kamiyasu, på jakt efter en man att älska och älskas av. Det är hisnande roligt i sig att se den grönklädde, jordnära Papageno intill den sprättande, överdramatiske Tamino och veta att den som är gay, det är inte han i kort kjol med gulddetaljer, utan han i Skogsmullekläder! Men även utan den skrattspegeln är Papagenos längtan och tvivel engagerande och spännande i sig, och tack vare honom får vi gå från föreställningen med kärlekssången "Han och han och han och han / Han och hon och hen och han" i minnet. Och också den sköna trösten att allt INTE slutar med en påklistrad lycka efter all misstro och allt gräl, utan litet lugnt, ganska bra, hoppfullt inför framtiden, och med numret till en psykolog att prata med för de dagarna då det svåra gör sig påmint igen. Men viktigast av allt: försoning.
Länk till Stadsteaterns sida om Trollflöjten 2.0
Den förvridna familjesituationen med prinsessan Pamina som rövats bort av sin far Sarastro och uppeggas av sin mor till att döda honom är avmystifierad, och har blivit mycket mer begriplig och berörande som ett modernt skilsmässodrama. Det är smärtsamt att se hur Kung Sarastro slarvar runt, glad men opålitlig, och lämnar allt ansvar till Nattens Drottning som bara blir mer och mer bitter. Nattens Drottnings sånger har lånat raseriet och flera klanger från Mozarts original, och Sharon Dyall ger dem den kraft och inlevelse de behöver för att fylla rollen. Mitt emellan föräldrarna hamnar dottern, som båda kräver kärlek och lojalitet av. Det hjälper inte att hon överöses av presenter när det hon vill ha är uppmärksamhet och omtanke.
Till största delen är dock föreställningen fantastiskt rolig, och det beror i stor grad på Prins Tamino, spelad med perfekt komiskt uttryck av Albin Flinkas. Han är en eftertraktad snygging som är besviken för att ingen av de uppvaktande kvinnorna vill lära känna honom på djupet. Men han presenterar sin yta så väl! Tjusigt poserande i sin fjäderprydda hjälm, ackompanjerad av cembaloklanger, är han den som mest liknar en operafigur. Men är det verkligen till sin fördel, när alla andra i pjäsen är klädda som parkarbetare?
En komisk motvikt till honom utgör Pagageno, spelad av Kristofer Kamiyasu, på jakt efter en man att älska och älskas av. Det är hisnande roligt i sig att se den grönklädde, jordnära Papageno intill den sprättande, överdramatiske Tamino och veta att den som är gay, det är inte han i kort kjol med gulddetaljer, utan han i Skogsmullekläder! Men även utan den skrattspegeln är Papagenos längtan och tvivel engagerande och spännande i sig, och tack vare honom får vi gå från föreställningen med kärlekssången "Han och han och han och han / Han och hon och hen och han" i minnet. Och också den sköna trösten att allt INTE slutar med en påklistrad lycka efter all misstro och allt gräl, utan litet lugnt, ganska bra, hoppfullt inför framtiden, och med numret till en psykolog att prata med för de dagarna då det svåra gör sig påmint igen. Men viktigast av allt: försoning.
Länk till Stadsteaterns sida om Trollflöjten 2.0
 |
| Foto: Bengt Wanselius |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar