Det är en överraskning för båda när Doro upptäcker Anyanwu. Han har levt ännu längre, i ett par tusen år, och medvetet samlat människor med speciella förmågor till egna samhällen. Han övertalar Anyanwu att ansluta sig till honom, och följa med honom på ett av slavskeppen som han använder för att forsla människor till de kolonier han håller på att bygga upp i den Nya Världen, Amerika.
Bit för bit kommer det fram att trots att Doro och Anyanwu är lika på några sätt, är de varandras motsatser även i det de har gemensamt. Doro lever länge därför att han regelbundet tar över en ny kropp, en annan människas kropp, en människa som då dör. Han behöver göra det då kroppen slits av hans användande, han gör det ibland för att försvara sig mot angrepp, och han njuter när han tar en annan människas kropp och liv. De kolonier han bygger upp är delvis skapade för att ge honom tillgång till nya kroppar att överta. Dessutom "parar" han lämpliga kandidater med varandra för att skapa barn med förstärka förmågor, som telekinesi och tankeläsning, utan att bry sig om att en del av ättlingarna plågas av sina förmågor till den grad att de ibland tar livet av sig.
Det är djupt obehagligt att läsa om Doros själviska avelsprogram, och om hur han manipulerar sin omgivning med kärlek och hot. När som helst kan han döda en motståndare genom att ta över hens kropp, och skulle man försöka döda Doro händer samma sak. Men även det faktum att hans ihopsamlade familj är så lojala och lydiga mot honom att de låter sig paras med varandra och Doro, och villigt ställer upp med nya kroppar, känns fel på ett grundläggande plan. Octavia Butler målar upp en parallell till hållandet av slavar under 1800-talet, och i och med att hon har skalat bort den värsta fysiska tortyren och tvånget av att vara någons ägodel, det som annars skär tydligast i slavberättelser, så visar hon hur motbjudande och fel slavägande är på ett rent teoretiskt plan.
Anyanwu förfasas lika starkt över Doros manipulationer, men är lika maktlös som alla andra - nästan. I och med att hon kan hjälpa och läka de medmänniskor som plågas av sina framväxande förmågor, och därför att hon likt Doro har levt längre än vanliga människor, har hon större betydelse för honom. Hon kan inte stoppa honom, men hon kan försöka dämpa hans hunger och vilja att straffa. Det är obehagligt men givande att läsa om vad hon och hennes allierade gör för att försöka skapa mtostånd inom de ramar som Doros krafter ger.
Underbart är det dock att läsa om Anyanwus upptäckarlusta och kraftfulla framfart när hon förändrar sin form till ett djurs - en delfin som kan hoppa och simma bredvid båten som för dem till Amerika, en fågel som flyger högt, långt, länge. Det ger djup till Anyanwus och hennes medsyskons personlighet att se att de inte bara använder sina förmågor till det gemensamma bästa, utan även hur de leker med sina krafter och njuter av det.
Wild Seed är den fjärde boken i Patternist-serien, men kronologiskt den första. Att Doro finns med även i den tidsmässigt nästföljande boken gjorde mig bitvis under läsningen så modställd att jag bestämde mig för att inte läsa fler böcker i serien. Efter några slagningar på handlingen i de övriga Patternist-böckerna blev jag dock fascinerad; de kliver vidare via samtiden och in i framtiden. Den spännvidden lockar, liksom förstås Butlers fantastiska skicklighet i att skapa miljöer och människor som känns fysiskt, i skinnet, blodet och varje andetag.
Flera av böckerna jag läser innehåller en författarintroduktion där Octavia E. Butler själv säger att hon förväntar sig att vara författare vid 80 års ålder, liksom hon redan var det i tioårsåldern. Det gör det ännu mer sorgligt att tänka på att hon dog redan för tio år sedan, i den alltför tidiga åldern 58, och det gör varje bok från hennes penna till en skatt som inte får missas.
Fler böcker av Octavia Butler:
Kindred
Parable of the Sower
Parable of the Talents
Lilith's Brood
Fledgling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar