Johan Bergström Hyldahl inspirerades av en sann historia om en ung gorillahona, men lät berättelsen få vingar tillsammans med gorillaflickan själv. Vi ser henne, Katharina, en ung gorilla i Bayern, på foton och i en dokumentärfilm om hennes liv och framgångar som fallskärmshopperska.
Ackompanjerad av bland annat Schuberts vackra Winterreise och Smetanas Moldau (som får illustrera luftströmmar istället för brusande vatten) får vi se Katharinas uppväxt. Den animerade lilla gorillaungen är jättesöt, och man känner med henne när hon stängs ute av fördomsfulla människor. Så bra då att ingen hindrar henne att fullfölja sin dröm om att flyga, som hon uppfyller genom att hoppa fallskärm!
En kort passus i filmen visar att månen lämnade sin omloppsbana ungefär samtidgt, vilket får konsekvenser för jordens klimat. Men se, när Katharina ligger på sin dödsbädd kommer månen tillbaka, svävar lugnt genom sjukhuskorridorerna och är med Katharina i hennes sista stund.
Det är en charmig historia Johan Bergström Hyldahl berättar, och jag blir på gott humör av den. Men egentligen önskar jag att historien inte skulle ta så lätt på problemen som den gör. Var det så lätt (rent praktiskt) för Katharina att få börja hoppa fallskärm, och vända från barndomens olycka till glädje? Vi får inte se några vänner till henne i filmen, vare sig människor eller andra gorillor. Vad är hennes sammanhang? På en av tavlorna ser vi en gorillafamilj på en klippformation titta mot en spännande, mångfärgad himmel. Saknades Katharina av sin familj, saknade hon dem någon gång? Hur hamnade hon i människobyn? Och att månen lämnar sin bana, det skulle orsaka mycket stora omvälvningar, större än vad som visas i de korta bilderna i filmen.
Nu kanske jag är orättvist sträng när möjligen Johan Bergström Hyldahl vill visa något positivt och innerligt. Och visst är sagan fantasieggande, och det är ju också upp till betraktaren att fylla i luckorna och på så sätt tolka verket personligt. Men det är just bristen på motgångar i berättelsen som lyser som starkast. I den här världen har vi egentligen ett stort behov av uppbyggliga berättelser, för att inte tala om verklighetsflykt, men jag skulle ändå ha velat sett ett mer komplext porträtt av Katharina för att bli engagerad i mer än hennes mjuka päls och längtansfulla blickar.
Länk till Cecilia Hillström Galleris sida om Johan Bergström Hyldahl
Ackompanjerad av bland annat Schuberts vackra Winterreise och Smetanas Moldau (som får illustrera luftströmmar istället för brusande vatten) får vi se Katharinas uppväxt. Den animerade lilla gorillaungen är jättesöt, och man känner med henne när hon stängs ute av fördomsfulla människor. Så bra då att ingen hindrar henne att fullfölja sin dröm om att flyga, som hon uppfyller genom att hoppa fallskärm!
En kort passus i filmen visar att månen lämnade sin omloppsbana ungefär samtidgt, vilket får konsekvenser för jordens klimat. Men se, när Katharina ligger på sin dödsbädd kommer månen tillbaka, svävar lugnt genom sjukhuskorridorerna och är med Katharina i hennes sista stund.
Det är en charmig historia Johan Bergström Hyldahl berättar, och jag blir på gott humör av den. Men egentligen önskar jag att historien inte skulle ta så lätt på problemen som den gör. Var det så lätt (rent praktiskt) för Katharina att få börja hoppa fallskärm, och vända från barndomens olycka till glädje? Vi får inte se några vänner till henne i filmen, vare sig människor eller andra gorillor. Vad är hennes sammanhang? På en av tavlorna ser vi en gorillafamilj på en klippformation titta mot en spännande, mångfärgad himmel. Saknades Katharina av sin familj, saknade hon dem någon gång? Hur hamnade hon i människobyn? Och att månen lämnar sin bana, det skulle orsaka mycket stora omvälvningar, större än vad som visas i de korta bilderna i filmen.
Länk till Cecilia Hillström Galleris sida om Johan Bergström Hyldahl
4 kommentarer:
Jag skulle mycket gärna se den här utställningen men jag förstår det du skriver om verklighetsflykt och kanske lite för mycket "yta". Detta sagt så tycker jag att gorillan Katarina verkar vara otroligt charmig och det är originellt det där med fallskärmshoppandet.
Det var helt klart uppiggande att gå på utställningen Winterreise, och jag unnar alla det nöjet - filmen och tavlorna kanske kommer åt ditt håll någon gång? Och tack vare "dokumentären" som berättar en historia så får man mer av konstnärens tankar bakom verken, och det är ovanligt generöst!
Jag såg också utställningen. Ett av de bättre videokonstverken jag sett. Kul historia. Men som du skriver så är det kanske något ofullgånget i berättelsen, man saknar något.
Så bra att du hann se utställningen - det var i alla fall en rolig upplevelse!
Skicka en kommentar