torsdag 26 november 2015

Kamasi Washington på Fasching

I månader har jag lyssnat på Kamasi Washingtons trippelplatta The Epic - verkligen ett episkt, magnifikt verk! Musiken är storslagen, grundad i traditionen med kompetenta instrumentalister som broderar ut smarta melodier till ett drivande komp, ofta i ett sugande mellantempo. Kamasi Washington är ingen stjärna utan en sol som strålar värme och kärlek från Kalifornien.


Det är musik som kan låta underbart live, även utan stråkarrangemangen och körerna som förgyllde skivan, så därför är vi många som är tacksamma att Kamasi Washington är på turné i Europa med sitt stora band The Next Step. På Fasching inleder de med en uppfordrande funkouvertyr och går över till mästerverket Change of the Guard, med en liten rytmjustering (jämfört med plattan) som får melodin att göra en extra volt.


Sedan får vi Claude Debussys Clair de Lune i jazzskrud - lugnare tempo, men ändå intensiv. Flera i bandet är långtida vänner till Washington, så till exempel keyboardisten Brandon Coleman, och bandet spelar hans extremt funkiga låt Giant Feelings.

Jag trodde tidigare att låten Henrietta handlade om Henrietta Lacks, men nu får vi veta att det handlar om Kamasi Washingtons farmor Henrietta, som slet hårt för sin familj och gjorde mycket utav ingenting. En mycket speciell gäst äntrar scenen: Kamasis far Rickey Washington, som stannar kvar resten av spelningen och försilvrar låtarna med sin tvärflöjt.


En speciell sak med bandets sättning är att där finns två trummisar, placerade på var sin sida av scenen med ögonkontakt. De är ytterligare två barndomsvänner, och Kamasi Washington berättar roliga minnen om hur de började spela tillsammans - Tony Austin var äldre än kompisgänget och alla tyckte han var cool, medan Ronald Bruner Jr. pajade Kamasis treårsdag genom att spela bättre trummor än han, redan som blöjbarn! Övriga bandet lämnar scenen och låter de två trummisarna battla, eller snarare turas om att spela hårt, snabbt och länge.

Därefter kommer en jättesnabb och funkig Askim, och så vill bandet avsluta med det andra mästerverket The Rhythm Changes, också funkigt och hårt, med långa, intensiva soloinsatser. Med fjortonminuterslåtar är det förstås lätt att fylla två timmar, men inte ens efter ett mjukare outro hade publiken fått nog. Efter intensiva applåder kom bandet tillbaka och spelade Re Run, ett bra val på många sätt, som en sammanfattning av hela kvällen.

Jag hade delvis annorlunda förväntningar på kvällen, främst att musiken skulle vara så eterisk som på delar av The Epic, även om jag också älskar och väntade mig hård funk. Funkigheten var absolut inget problem för mig, tvärtom, men jag tyckte att Washington och trombonisten Ryan Porter inte var riktigt så samspelta som de kunnat vara, och att musiken tidvis lät slamrig. Men det går nog inte att undvika när man börjar på max och sedan bara ökar! Energinivån hos både bandet och publiken var hög, och det var fantastiskt att vara med på den starka spelningen.

Inga kommentarer: