Det är lätt att skratta överseende åt gammaldags missuppfattningar när man läser om science fiction-böcker från femtiotalet, och till en början verkar The Sirens of Titan vara upplagd för just det. Ett initialt sense of wonder över ett fenomen som låter en dristig jordbo sträckas ut i tid och rum och på så sätt bli allvetande verkar slarvas bort i en invecklad plan att krångla till livet för en enda, visserligen arrogant och förtjänande, person. Och på köpet förstöra livet inte bara för hans (påtvingade) närmaste, utan även för hundratusentals andra! Så cyniskt, så småaktigt, eller?
Det är där som Kurt Vonneguts snille arbetar. Han låter rumtidsresenären orkestera ett vidsträckt och detaljplanerat elände som är så meningslöst att det meningslösa blir budskapet. Att krig och arméträning är ett övergrepp på människovärdet och den fria viljan blir extra tydligt när Vonnegut skruvar förhållandena några extra varv. Kan vi alltså lära oss något av det, och välja att låta mänskligheten leva i fred för alltid efter det meningslösa kriget? Åh nej, så enkelt är det inte heller, för även manipulatören är manipulerad. Det som tycks grandiost och målmedvetet i ens ögon, är bara en bisats och en futilitet i någon annans större plan.
The Sirens of Titan målar upp några fantasifulla miljöer på andra planeter - varelserna som lever av ljudvågor på Merkurius fascinerar! SF-bakgrunden, och i synnerhet de enorma perspektiven i rymd och tid, gör dock sin främsta nytta genom att belysa jordelivet och vad vi människor gör och inte gör mot varandra, allt filtrerat genom Kurt Vonneguts distinkta temperament. Boken nominerades till Hugopriset år 1960 men förlorade till Robert A. Heinleins Starship Troopers, men det är i alla fallen roligt att se hur djupare tankar om samhället arbetas in i något som på ytan liknar pojkboksäventyr i rymden.
Fler böcker av Kurt Vonnegut:
A Man Without a Country
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar