Lunchteatern på Stockholms Stadsteater bjuder inte bara på delikata soppor utan även på en timmes pjäser med temat psykologsamtal, med olika grader av lättsmält innehåll. Pjäsen För säkerhets skull lockar fram en hel del skratt fastän den allvarliga undertonen finns kvar, medan En löst knuten hand skaver mer ända från början.
Det är en viss omställning att se på pjäsen som ett terapisamtal, vilket är nödvändigt här, i motsats till en regisserad pjäs som bestämmer sina egna premisser. När den unge mannen berättar om sig själv låter det till stora delar rimligt, även om det snart framkommer att han vid ett tillfälle misshandlade sin flickvän. Men psykologen låter inte nöja sig med vad han säger utan ifrågasätter hans självbild. Det är en bra ambition; många människor döljer problem under idén om att de själva i grunden är hyggliga typer.
Tyvärr upplever jag inte att psykologens frågor är vägledande för mannen; flera gånger tycks hon lägga ord i hans mun och mycket av vad hon säger är abstraherat i överkant. Ett skrivet manus kan förstås låta handlingen förlöpa efter de önskade banorna, och det pjäsen visar på ett gripande sätt är hur mannen stegvis inser och accepterar vad han har gjort och hans egen skuld i det. Det går att ifrågasätta hur väl psykologen ledde honom, men nu är pjäsen inte tänkt att glorifiera hennes roll, så behållningen är att se mannens resa mot större självförståelse. Pia Halvorsen och Henrik Lundström är båda mycket väl förankrade i sina roller, vilket är helt nödvändigt för ett så här intensivt stycke.
Lika väl grundade i sina roller är Annika Hallin och Angelika Prick i pjäsen För säkerhets skull. De har bestämt sig för att gå till en parterapeut redan innan de får problem i sin relation - de har ju sett hur många vänner som inte går för att få hjälp förrän det är för sent. Så de börjar prata om något positivt men ändå signifikant; en framtidsdröm om ett fritidshus. Det visar sig att de båda har väldigt olika drömmar, och Lina har många invändningar mot Annas drömhus; skall hon verkligen bo så långt från alla andra människor? Och källare kan hon inte ha, heller ingen vind, för hon är ju så mörkrädd! Man skrattar lätt åt Linas dramatisering av hur Anna, i strid mot allt man borde lärt sig av skräckfilmer, vågar sig upp på vinden där det knarrat så konstigt. Men samtidigt undrar jag vad terapeutens roll borde vara där. Skulle inte en neutral observatör kunna guida dem bort från ett skadligt beteende, och påpeka att det inte är fruktbart att göra narr av den andras dörrar? Gång på gång får de båda lägga krokben för varandra.
Jag avslöjar förhoppningsvis inte för mycket om jag säger att diskussionerna rör sig mot större problem än så. Slutet går litet för snabbt; fanns det inget mer att säga där? Hade inte problemen kommit upp till ytan alls under parets arton månader tillsammans? Slutet gör mig besviken, men timmen innan var ändå så underhållande att det var värt att se pjäsen.
Länk till En löst knuten hand på Stadsteatern
Länk till För säkerhets skull på Stadsteatern
Det är en viss omställning att se på pjäsen som ett terapisamtal, vilket är nödvändigt här, i motsats till en regisserad pjäs som bestämmer sina egna premisser. När den unge mannen berättar om sig själv låter det till stora delar rimligt, även om det snart framkommer att han vid ett tillfälle misshandlade sin flickvän. Men psykologen låter inte nöja sig med vad han säger utan ifrågasätter hans självbild. Det är en bra ambition; många människor döljer problem under idén om att de själva i grunden är hyggliga typer.
Tyvärr upplever jag inte att psykologens frågor är vägledande för mannen; flera gånger tycks hon lägga ord i hans mun och mycket av vad hon säger är abstraherat i överkant. Ett skrivet manus kan förstås låta handlingen förlöpa efter de önskade banorna, och det pjäsen visar på ett gripande sätt är hur mannen stegvis inser och accepterar vad han har gjort och hans egen skuld i det. Det går att ifrågasätta hur väl psykologen ledde honom, men nu är pjäsen inte tänkt att glorifiera hennes roll, så behållningen är att se mannens resa mot större självförståelse. Pia Halvorsen och Henrik Lundström är båda mycket väl förankrade i sina roller, vilket är helt nödvändigt för ett så här intensivt stycke.
Foto: Petra Hellberg |
Lika väl grundade i sina roller är Annika Hallin och Angelika Prick i pjäsen För säkerhets skull. De har bestämt sig för att gå till en parterapeut redan innan de får problem i sin relation - de har ju sett hur många vänner som inte går för att få hjälp förrän det är för sent. Så de börjar prata om något positivt men ändå signifikant; en framtidsdröm om ett fritidshus. Det visar sig att de båda har väldigt olika drömmar, och Lina har många invändningar mot Annas drömhus; skall hon verkligen bo så långt från alla andra människor? Och källare kan hon inte ha, heller ingen vind, för hon är ju så mörkrädd! Man skrattar lätt åt Linas dramatisering av hur Anna, i strid mot allt man borde lärt sig av skräckfilmer, vågar sig upp på vinden där det knarrat så konstigt. Men samtidigt undrar jag vad terapeutens roll borde vara där. Skulle inte en neutral observatör kunna guida dem bort från ett skadligt beteende, och påpeka att det inte är fruktbart att göra narr av den andras dörrar? Gång på gång får de båda lägga krokben för varandra.
Jag avslöjar förhoppningsvis inte för mycket om jag säger att diskussionerna rör sig mot större problem än så. Slutet går litet för snabbt; fanns det inget mer att säga där? Hade inte problemen kommit upp till ytan alls under parets arton månader tillsammans? Slutet gör mig besviken, men timmen innan var ändå så underhållande att det var värt att se pjäsen.
Länk till En löst knuten hand på Stadsteatern
Länk till För säkerhets skull på Stadsteatern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar