High-Rise av J G Ballard

Det nybyggda höghuset, ett av fem, har tusen lägenheter och tvåtusen hyresgäster, en pool på tionde våningen och en på den trettiofemte, en livsmedelsbutik och restaurang på mittenvåningarna och en skola för barnen. De som bor där är läkare och psykologer, eller arbetar med film eller TV - jobb som är aningen fashionabla och ger dem råd att bo i lyxbygget, avskärmade från andra.

Men när den sista hyresgästen flyttar in börjar fasaden krackelera. Det börjar litet enkelt med "rätt sak på fel plats": från en fest på en balkong kastas en flaska ned på Robert Laings balkong. Under alla ständiga cocktailparties är en flaska på balkongen något självklart, men splittret på Laings balkong är ovälkommet.

Ett strömavbrott på tionde våningen skapar några minuters panik. När ljuset kommer tillbaka flyter en död hund i poolen. Det är ännu ett steg från en tyst överenskommelse om respekt mot anarki och kaos.

Steg för steg lierar sig hyresgästerna med dem som bor närmast. Fientligheten flödar i vertikal riktning, och tre större grupperingar syns för ett tag: barnfamiljerna i lägenheterna längst ned; de allra mest välbeställda högst upp, många av dem med hundar som husdjur och irritationsmoment för andra; och de på de mittersta våningarna.

J G Ballard låter civilisationen i höghuset bryta samman mycket snabbt och till en djup vulgaritet. Hissar barrikaderas, eller skickas ned fyllda med hundbajs, och lobbyn klottras ned med snuskigheter. Människor som befinner sig på fel våning misshandlas mer eller mindre allvarligt. Men invånarna lämnar inte sitt hus; först för att de inte vill bli bortdrivna av "de andra", eller för att husets tillstånd är som en skamlig hemlighet, men efter hand för att de infogar sig i det nya barbariska samhällsskicket som uppstår.

Högst upp, i husets mest påkostade penthouse, bor arkitekten Anthony Royal. Med en tillfredsställelse som tycks matcha författarens njuter han av förfallet; hur invånarna börjar sabotera hans verk samma ögonblick som det står klart i sin överdesignade och smakfullt inredda prakt. När hans vita schäfer pinkar i ett hörn på en annan våning uppskattar han den skarpa doften. På liknande sätt börjar Robert Laing gilla den mustiga doften från sig själv, oduschad, som blandas med samma doft från hela höghuset. Allra längst i djuriskt barbari går dokumentärfilmaren Richard Wilder, som i våldsamma attacker på sin väg uppåt i huset upprepade gånger kraschar inredningar och uträttar sina behov på oönskade ställen i andras rum.

Kvinnorna i boken är genomgående passiva; från början i form av ständigt utmattade hemmafruar, ju längre tiden går som tysta offer för våld och våldtäkter, och mot slutet som medlemmar i de harem av varierande storlek som alfa-männen samlar kring sig. Det här är vad som tippar över handlingen till territoriet pinsam pojkrumsfantasi, även om man vill acceptera det tilltagande grottmanstillståndet i höghuset. Det är en fascinerande lek med civilisationens gränser som J G Ballard vill iscensätta, men detaljer likt denna samt återkommande personbeskrivningar som "a mypoic meteorologist" (även om jag förstår intentionen) skaver i min läsning.

Jag läste boken för att den nyligen filmatiserats med en lockande rollista. För att fungera som film utgår jag ifrån att historien skrivits om till en mer sammanhängande handling och förhoppningsvis gett de kvinnliga rollerna en egen vilja. I så fall kan filmen bli riktigt intressant.