Harold Pinters pjäs Old Times från 1971 spelas på American Airlines Theatre i New York av den kompetenta teatergruppen Roundabout Theatre Company. Pjäsen utspelar sig hemma hos makarna Deeley och Kate på landet en bit från London. Scenografin är dock sparsam, med bara några dekadent eleganta salongsmöbler mot en bakgrund gjord som en optisk lek, och ett upplyst glasblock mitt på scenen som en symbolisk portal till badet.
När Kate berättar för Deeley att Anna, en tidigare vän från ungdomsåren i London, skall komma på besök blir han mycket nyfiken, och frågar ut Kate, som om han försökte täcka en av många kunskapsluckor om sin hustru. Som Kate berättar det var Anna hennes enda vän, fastän Anna själv hade många vänner, och hon brukade också stjäla från Kate. Det låter ödesdigert, men Kate talar neutralt, oberörd av Deeleys retsamma frågor och inflikningar.
Så dyker hon upp i vardagsrummet, Anna, elegant och världsvan, med en lång sprudlande berättelse om flickornas stimmiga år i Londons festliv. Nu börjar vi se nyanserna i Pinters skickligt regisserade maktspel. Deeley är fascinerad av historierna, och bit för bit vänder sig han och Anna mot Kate, retas med henne, sjunger örhängen av Gershwin och Cole Porter till henne, och snarare än att fråga henne börjar de berätta för Kate vad hon gjorde och kände under de åren. Genom leken är Kate onaturligt passiv, och svarar ingen av dem fastän deras historier om henne delvis motsäger varandra. Hon påminner mig om kvinnan i Hemkomsten, som definieras av det som blir kvar av alla andras krav på henne till den grad att hon blir en absurd, obegriplig människa.
Men pikarna mot Kate övergår i intensiva, sensuella omsorger. När Kate till slut deklarerar att hon skall ta ett bad, talar Deeley och Anna lustfyllt om att torka hennes kropp med en vikt badhandduk så att hon blir ordentligt torr, inte så slarvigt halvblöt som hon brukar nöja sig med själv.
Med Kate ute ur rummet börjar Anna och Deeley samtala om huruvida de själva har träffats, och under vilka förhållanden. Än en gång står ord mot ord; de tycks bekräfta och förkasta varandras minnen på samma gång, och fläta in sina liv i Kates. När Kate kommer tillbaka snörs stämningen åt ytterligare, och det stegrade slutet är både förvirring och förklaring.
Pjäsen kan tolkas på olika sätt, och den tolkning jag kom fram till har även andra gjort. Enligt uppgift gav dock Pinter själv inget definitivt svar på vad pjäsen handlar om, vilket jag tycker är bra.
Det förvånar inte att Eve Best, en av mina skådespelarfavoriter sedan länge, gör Anna så sensuell och självsäker som hon behöver vara, och ändå låta osäkerhet lysa igenom ibland. Clive Owen som Deeley är litet väl yvig och grovborstad, men det passar hans roll i pjäsen. Den svåraste rollen är enligt min mening Kate, dramats underligt tomma fokus. Kelly Reilly gör ett mycket gott jobb när hon framställer henne passiv utan att bli intetsägande.
Old Times är en fascinerande pjäs, och The Roundabout Theatres uppsättning år 2015 är lysande.
Länk till Roundabout Theatre Companys sida om Old Times
När Kate berättar för Deeley att Anna, en tidigare vän från ungdomsåren i London, skall komma på besök blir han mycket nyfiken, och frågar ut Kate, som om han försökte täcka en av många kunskapsluckor om sin hustru. Som Kate berättar det var Anna hennes enda vän, fastän Anna själv hade många vänner, och hon brukade också stjäla från Kate. Det låter ödesdigert, men Kate talar neutralt, oberörd av Deeleys retsamma frågor och inflikningar.
Så dyker hon upp i vardagsrummet, Anna, elegant och världsvan, med en lång sprudlande berättelse om flickornas stimmiga år i Londons festliv. Nu börjar vi se nyanserna i Pinters skickligt regisserade maktspel. Deeley är fascinerad av historierna, och bit för bit vänder sig han och Anna mot Kate, retas med henne, sjunger örhängen av Gershwin och Cole Porter till henne, och snarare än att fråga henne börjar de berätta för Kate vad hon gjorde och kände under de åren. Genom leken är Kate onaturligt passiv, och svarar ingen av dem fastän deras historier om henne delvis motsäger varandra. Hon påminner mig om kvinnan i Hemkomsten, som definieras av det som blir kvar av alla andras krav på henne till den grad att hon blir en absurd, obegriplig människa.
Men pikarna mot Kate övergår i intensiva, sensuella omsorger. När Kate till slut deklarerar att hon skall ta ett bad, talar Deeley och Anna lustfyllt om att torka hennes kropp med en vikt badhandduk så att hon blir ordentligt torr, inte så slarvigt halvblöt som hon brukar nöja sig med själv.
Med Kate ute ur rummet börjar Anna och Deeley samtala om huruvida de själva har träffats, och under vilka förhållanden. Än en gång står ord mot ord; de tycks bekräfta och förkasta varandras minnen på samma gång, och fläta in sina liv i Kates. När Kate kommer tillbaka snörs stämningen åt ytterligare, och det stegrade slutet är både förvirring och förklaring.
Pjäsen kan tolkas på olika sätt, och den tolkning jag kom fram till har även andra gjort. Enligt uppgift gav dock Pinter själv inget definitivt svar på vad pjäsen handlar om, vilket jag tycker är bra.
Det förvånar inte att Eve Best, en av mina skådespelarfavoriter sedan länge, gör Anna så sensuell och självsäker som hon behöver vara, och ändå låta osäkerhet lysa igenom ibland. Clive Owen som Deeley är litet väl yvig och grovborstad, men det passar hans roll i pjäsen. Den svåraste rollen är enligt min mening Kate, dramats underligt tomma fokus. Kelly Reilly gör ett mycket gott jobb när hon framställer henne passiv utan att bli intetsägande.
Old Times är en fascinerande pjäs, och The Roundabout Theatres uppsättning år 2015 är lysande.
Länk till Roundabout Theatre Companys sida om Old Times
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar