Höstens utställning med verk av Peter Köhler, To an Unknown Descendant, är både annorlunda från och en fortsättning på utställningen Imagination of the Heart för tre år sedan. Redan där fanns mörka människosilhuetter mot ljusare bakgrund, men här har de tagit över och myllrar närmast oroväckande över flera stora tavlor.
Små, detaljerade figurer, mörkbruna skuggor, är noggrant utplacerade över nästan hela ytan. Landskapet de befinner sig i har ljusa färger, nästan harmoniska men litet för kalla för att vara inbjudande, vilket gör kontrasten mot de bruna figurerna större. I verket As above, so below fyller de även himlen, och där verkar många av dem vara på väg att förvandlas till skalbaggar.
I centrum för tavlan The Lodge står ett ganska pampigt medelstort hus - synbarligen tomt. Utanför myllrar de små bruna gubbarna. Ingen är på väg in. Har människorna glömt hur man använder hus och städer? Det är som att de lyfts ut ur byggnader och bilar men försöker fortsätta vad de gjorde utan sammanhanget.
Andra bilder i de följande salarna varierar i utförandet; färgskalan blir murrigare för såväl människor som byggnader och även den lianliknande växtlighet som vuxit in över rum och möbler. Fortfarande står människorna utanför - ibland ser de (oförstående?) in mot symbolerna för civilisation, i någon tavla sitter oproportionerligt små människor sysselsatta med egna saker på ett köksgolv.
Peter Köhlers tavlor är fyllda med små, minutiösa detaljer, och utförandet är så omsorgsfullt att det ger känslan av att den avbildade idévärlden är genomtänkt. Men Köhlers värld tycks omöjlig att förstå fullt ut, och det relevanta är snarare stämningen som tavlorna förmedlar; en efterlämnad, övergiven, bortkommen mänsklighet.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen
Små, detaljerade figurer, mörkbruna skuggor, är noggrant utplacerade över nästan hela ytan. Landskapet de befinner sig i har ljusa färger, nästan harmoniska men litet för kalla för att vara inbjudande, vilket gör kontrasten mot de bruna figurerna större. I verket As above, so below fyller de även himlen, och där verkar många av dem vara på väg att förvandlas till skalbaggar.
I centrum för tavlan The Lodge står ett ganska pampigt medelstort hus - synbarligen tomt. Utanför myllrar de små bruna gubbarna. Ingen är på väg in. Har människorna glömt hur man använder hus och städer? Det är som att de lyfts ut ur byggnader och bilar men försöker fortsätta vad de gjorde utan sammanhanget.
Andra bilder i de följande salarna varierar i utförandet; färgskalan blir murrigare för såväl människor som byggnader och även den lianliknande växtlighet som vuxit in över rum och möbler. Fortfarande står människorna utanför - ibland ser de (oförstående?) in mot symbolerna för civilisation, i någon tavla sitter oproportionerligt små människor sysselsatta med egna saker på ett köksgolv.
Peter Köhlers tavlor är fyllda med små, minutiösa detaljer, och utförandet är så omsorgsfullt att det ger känslan av att den avbildade idévärlden är genomtänkt. Men Köhlers värld tycks omöjlig att förstå fullt ut, och det relevanta är snarare stämningen som tavlorna förmedlar; en efterlämnad, övergiven, bortkommen mänsklighet.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar