För mig är bokens huvudtema ändå inte frihet (ens i betydelsen av ensamhet, eller en stor bredd av valmöjligheter). Det är istället motsatsparet good guy - bad guy och hur det påverkar en grupp människor genom livet. Två av bokens huvudpersoner faller lätt in i definitione: Walter är the good guy, Richard är the bad guy (och de är varandras bästa vänner). Patty är attraherad av Richard men gifter sig med Walter och slutar aldrig att dras till Richard. Av den anledningen är hon alltför förstående mot sin son Joey när han börjar bli en bad guy, umgås med grannflickan Connie och hennes redneck-familj.
Joeys liv kommer också att cirkla kring en good girl och en bad girl, men Joey försöker istället att behålla dem båda två, vilket kanske inte ger honom samma förlamande livssituation som modern utan istället toppar av ångest när världarna är på väg att kollidera. (Rent generellt tycks Joeys känsloliv undertryckt av egoism vilket är svårt att jämka med hans uppvaknande samvete senare i boken.) Det jag uppskattar mest med boken är hur vem som är good girl och bad girl byter plats, vilket ger välbehövliga (men inte tillräckliga) nyanser åt karaktärerna.
Nej, jag är inte nöjd med personskildringarna. Huvudpersonerna blir för mig aldrig helgjutna karaktärer, och det är aldrig som jag tänker "Ja, det är klart att hen reagerar så". Även när handlingen är som mest intressant känns den konstruerad utifrån, inte driven av personernas inre motivation. Men jag vet att det här är en fråga om personlig smak; andra läsare vars omdöme jag respekterar levde sig in i relationerna och uppskattade boken för det.
Den berättarröst som föll mig mest i smaken var den som Franzen använde på de allra första och sista sidorna av boken, en snabb genomgång av handling, persongalleri och grannarnas åsikter om de centrala figurerna; skarpsynt, och så pass summarisk och snabb att man måste göra sig bilder själv av vad som försiggår. Under större delen av boken tycker jag annars att Franzen använder för många ord och för långa resonemang för vändningar och stillestånd som gjort sig bättre i kortare format.
Jag ser inte att Franzen berättar om en nations tillstånd genom ett prisma av en familj; familjen Berglunds historia är inte tillräckligt allmängiltig för det. De summariska uppräkningarna av förfäder och levande släktingar i bokens sista kapitel räcker inte heller för att ens komma i närheten av att vara The Great American Novel (en av många). Jag ångrar inte att jag har läst Freedom, men för egen del håller jag den för överskattad.
Fler böcker av Jonathan Franzen:
The Corrections
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar