Min Kamp 3 av Karl Ove Knausgård

Annorlunda men ändå välbekant är Karl Ove Knausgårds barndom på sjuttiotalet som han beskriver den i tredje delen av sin självbiografiska svit. Nu är författarrösten tillbaka till de höjder den nådde i de två romanerna, delvis på grund av den omtumlande handlingen som han presenterar så väl. Det känns att vi har nått en startpunkt i Knausgårds liv; början till att finna den egna identiteten både i samspelet med de andra barnen och i förhållandet till föräldrarna.

Vi får följa Karl Ove under några år från skolstarten och framåt. I de åldrarna är de så få saker man som barn kan styra över, och de vuxna förstår inte alltid vad som är viktigt i barnens värld. Knausgård är mycket bra på att beskriva känslan av maktlöshet som uppstår i så många situationer: paniken när modern har glömt att köpa en badmössa till första simlektionen. Den nya paniken när hon i sista minuten kommer med en badmössa - dammodell, med blommor. Försöket att dölja badmössan för klasskamraterna, som obönhörligt börjar reta Karl Ove.

De goda miljöskildringarna och fokuset på några viktiga detaljer gör den unge Karl Oves värld hemtam även för oss som inte växte upp på samma plats. I nybyggarmiljön, där det fortfarande byggs hus för inflyttande barnfamiljer, finns det spännande skogar att leka i mellan bostadsområdena. Namnen på närbutikerna och godiset man kan köpa där blir lockande punkter i tillvaron, och att missa bussen efter simträningen blir en stor omvälvning i en värld som styrs av de vuxnas regler.

Ännu värre än så: godtyckliga regler och bestraffningar från sin far är vad Karl Ove måste leva med. Författaren Karl Ove har redan tidigt i berättelsen vridit upp spänningen genom att visa hur barnet Karl Ove smyger, håller sig undan och hoppas på att inte stöta på sin pappa. Nu får vi även se vredesutbrotten, slagen och straffen för de förseelser som pojken inte lyckats undvika. Det gör ont att läsa om barnets rädsla för den som borde vara en trygghet, och den stora dumheten från den vuxne som slår ned på något som han borde förstått inte var illa menat. Men den sortens auktoritära, eller snarare sadistiska uppfostran var fortfarande normen för många föräldrar under sjuttiotalet, föräldrar som själva vuxit upp på det viset. Det är ändå svårt att ursäkta den ondsinte fadern, speciellt inte när man hör honom håna sin son för att han läspar, och annat han tycker är löjligt. En sådan inställning till en annan människa är alltid förkastlig, och i ännu större grad när det gäller ett barn. En gåta i boken är hur den älskade och kärleksfulla modern kunde godta sådana elakheter i sitt hem.

Äntligen har en bok i Min Kamp-sviten blivit lika intressant som den fiktion Knausgård skrivit tidigare. Denna den tredje boken skulle kunna läsas fristående. Trots att handlingen ibland är plågsam är den en fröjd att läsa, med ett klart och lättflytande språk som ändå säger så mycket.