Stadsteaterns scen Kilen har blivit till en kylig höstnatt. Flankerad av lyktstolpar ligger den unga kvinnan på en parkbänk. Det är en av de situationer som oroar mig mest; att inte ha något hem att gå till när natten faller, och behöva hålla sig varm under timmarna som kylan och mörkret tilltar. Men flickan är inte ensam; snart dyker det upp andra människor som berättar om hur de själva föll ut ur samhället. Trots att deras historier är sorgliga är det kanske en liten tröst att ha olyckssystrar och olycksbröder och slippa vara ensam de här timmarna.
En ung kvinna berättar om sin tid som stjärna i simteamet. Men - och det var inte hon själv som upptäckte det först - så formades det gälar på hennes hals! Man kan tro att det vore en fördel för en simmare, men hennes transformation var för konstig för att passa in i samhället. När hon talar med sin mamma får hon veta att andra i hennes släkt också haft fisk-lika yttringar på kroppen.
I en mans berättelse är det problem på jobbet som driver honom till att skada en hund och så bli avskydd och utstött. En annan kvinna arbetar hårt och ambitiöst, men en dag när hon kommer till jobbet känner ingen igen henne. Jag uppfattar det här som beskrivningar av olika vägar in i psykisk sjukdom; en med genetisk disposition, en som drivs till det av mobbing, en som pressar sig själv för hårt.
Ljud, ljus och koreografi hjälper till att skapa en drömsk stämning. Människorna på scenen dansar och rör sig i mönster kring och ibland ovanpå varandra. Flera av personerna är praktikanter från Balettakademins Musikallinje, men jag uppskattar verkligen att de flesta ser oprofessionella ut i sina rörelser - jag gillar den sortens dans av "vanliga människor" som inslag i teater.
Dock tycker jag att pjäsen är för lång. Koreografin och stämningen räcker inte till för att hålla igång handlingen i nästan två timmar, och nedkortad till hälften skulle pjäsen kunna säga lika mycket och ge lika djupt intryck (kanske djupare och intensivare). Men jag tycker mycket om den här sortens teater, som bygger på risktagande och ett prövande formspråk. Jag hoppas på att se fler föreställningar av det slaget, och av gruppen Ensembleverket, som står bakom Landskap med vinterfåglar.
Länk till Stadsteaterns sida om Landskap med vinterfåglar
En ung kvinna berättar om sin tid som stjärna i simteamet. Men - och det var inte hon själv som upptäckte det först - så formades det gälar på hennes hals! Man kan tro att det vore en fördel för en simmare, men hennes transformation var för konstig för att passa in i samhället. När hon talar med sin mamma får hon veta att andra i hennes släkt också haft fisk-lika yttringar på kroppen.
I en mans berättelse är det problem på jobbet som driver honom till att skada en hund och så bli avskydd och utstött. En annan kvinna arbetar hårt och ambitiöst, men en dag när hon kommer till jobbet känner ingen igen henne. Jag uppfattar det här som beskrivningar av olika vägar in i psykisk sjukdom; en med genetisk disposition, en som drivs till det av mobbing, en som pressar sig själv för hårt.
Ljud, ljus och koreografi hjälper till att skapa en drömsk stämning. Människorna på scenen dansar och rör sig i mönster kring och ibland ovanpå varandra. Flera av personerna är praktikanter från Balettakademins Musikallinje, men jag uppskattar verkligen att de flesta ser oprofessionella ut i sina rörelser - jag gillar den sortens dans av "vanliga människor" som inslag i teater.
Dock tycker jag att pjäsen är för lång. Koreografin och stämningen räcker inte till för att hålla igång handlingen i nästan två timmar, och nedkortad till hälften skulle pjäsen kunna säga lika mycket och ge lika djupt intryck (kanske djupare och intensivare). Men jag tycker mycket om den här sortens teater, som bygger på risktagande och ett prövande formspråk. Jag hoppas på att se fler föreställningar av det slaget, och av gruppen Ensembleverket, som står bakom Landskap med vinterfåglar.
Länk till Stadsteaterns sida om Landskap med vinterfåglar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar