Redan från de första scenerna får vi känslan för hur annorlunda tidsandan är, tiden 1811 i Jessica Hausners film Amour Fou. En sångerska sjunger en tonsättning av Goethes dikt Das Veilchen, en ytterst romantisk och lätt makaber historia som med ljuva ord berättar om hur en viol dör, ändock lycklig, då den trampas ned av en vacker herdinna som inte ens ser violen. Kärlek och död tätt omslingrade i poesin; till större delen frånvarande i det stillsamma vardagslivet hos den välbeställda borgerligheten bland vilken filmen utspelar sig.
Huvudpersonen Henriette (Birte Schnoeink) upprätthåller samtidens regler och förväntningar med sina stillsamma repliker om underkastelse, men redan i deras sägande kan man ana att hon leker med tanken att allt skulle kunna vara helt tvärtom. Efter att ha oroat sig för sångerskans skam om hon skulle sjunga fel, vågar hon sig ändå på att sjunga samma sånger under de små sällskapskvällarna hemma. Hon ackompanjeras på piano av sin ekorrsöta dotter Pauline (Paraschiva Dragus, ett litet underverk genom hela filmen).
En del av den för oss främmande tidsandan är hur herrskapet diskuterar sitt motstånd mot förslaget att de livegna skall få sin frihet mot att de betalar skatt. Inte kan de vilja det! Med i rummet är hela tiden familjens tjänsteflicka (Alissa Wilms), inte direkt klumpig men litet långsam, och längre än de flesta med osmickrande huvudbonader som dessutom lägger på några centimeter. Kläderna, tapeterna och möblerna är i vacker empirstil, men inte så harmonisk som i andra filmer: inredningen är aningen kal och ogästvänlig, kläder sitter inte perfekt, människorna rör sig inte helt hemtamt. Det är ingen kritik mot scenografin, tvärtom ökar de känslan av trovärdighet. Och framför allt väcker det frågan om hur mycket av vårt mode och våra åsikter idag kommer att ses som, inte bara omoderna utan felaktiga, till och med skadliga.
Det är diktarens uppgift att känna, beskriva och leva ut de känslor som borgerskapet städar undan. Den rollen har poeten Heinrich von Kleist (Christian Friedel), och han vänder sig till först sin älskade kusin, och senare till Henriette med bönen om att visa honom sin stora kärlek - genom att dö tillsammans med honom. Det är filmens och Friedels förtjänst att frågan framställs så enträget att man förstår allvaret i den, men också måste skratta åt det rent absurda och själviska i hans förslag.
Inga större känsloutbrott stör den långsamt framflytande handlingen, men ändå skruvas allvaret upp medan självmordspakten tar form. Från ljusa rum och trivsamma måltider går Henriette inte utan tvekan mot sitt livs slut. Filmen bygger på verkliga händelser, men har förstås inte alla fakta om något som ägde rum för över hundra år sedan. Man kan glädja sig åt att Jessica Hausner blåst liv i vad som kan ha försiggått, och satt fokus på kvinnan som nästan namnlös lämnats liggande intill den store poeten i hans romantiserade självmord.
Huvudpersonen Henriette (Birte Schnoeink) upprätthåller samtidens regler och förväntningar med sina stillsamma repliker om underkastelse, men redan i deras sägande kan man ana att hon leker med tanken att allt skulle kunna vara helt tvärtom. Efter att ha oroat sig för sångerskans skam om hon skulle sjunga fel, vågar hon sig ändå på att sjunga samma sånger under de små sällskapskvällarna hemma. Hon ackompanjeras på piano av sin ekorrsöta dotter Pauline (Paraschiva Dragus, ett litet underverk genom hela filmen).
En del av den för oss främmande tidsandan är hur herrskapet diskuterar sitt motstånd mot förslaget att de livegna skall få sin frihet mot att de betalar skatt. Inte kan de vilja det! Med i rummet är hela tiden familjens tjänsteflicka (Alissa Wilms), inte direkt klumpig men litet långsam, och längre än de flesta med osmickrande huvudbonader som dessutom lägger på några centimeter. Kläderna, tapeterna och möblerna är i vacker empirstil, men inte så harmonisk som i andra filmer: inredningen är aningen kal och ogästvänlig, kläder sitter inte perfekt, människorna rör sig inte helt hemtamt. Det är ingen kritik mot scenografin, tvärtom ökar de känslan av trovärdighet. Och framför allt väcker det frågan om hur mycket av vårt mode och våra åsikter idag kommer att ses som, inte bara omoderna utan felaktiga, till och med skadliga.
Det är diktarens uppgift att känna, beskriva och leva ut de känslor som borgerskapet städar undan. Den rollen har poeten Heinrich von Kleist (Christian Friedel), och han vänder sig till först sin älskade kusin, och senare till Henriette med bönen om att visa honom sin stora kärlek - genom att dö tillsammans med honom. Det är filmens och Friedels förtjänst att frågan framställs så enträget att man förstår allvaret i den, men också måste skratta åt det rent absurda och själviska i hans förslag.
Inga större känsloutbrott stör den långsamt framflytande handlingen, men ändå skruvas allvaret upp medan självmordspakten tar form. Från ljusa rum och trivsamma måltider går Henriette inte utan tvekan mot sitt livs slut. Filmen bygger på verkliga händelser, men har förstås inte alla fakta om något som ägde rum för över hundra år sedan. Man kan glädja sig åt att Jessica Hausner blåst liv i vad som kan ha försiggått, och satt fokus på kvinnan som nästan namnlös lämnats liggande intill den store poeten i hans romantiserade självmord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar