My Brilliant Friend av Elena Ferrante

Efterkrigstidens Italien var ingen varm idyll av det slag som nordbor drömt om sedan hundratals år. I minnet finns brotten som gjorde några människor rika på andras bekostnad, och i de napolitanska kvarter som beskrivs i My Brilliant Friend följer människors liv stränga manuskript: barn disciplineras av sina föräldrar och lärare, och i unga år styrs de in på ett av de tillgängliga yrkena. På de knapra inkomsterna finns inte stort utrymme att drömma. Unga pojkar försöker förföra unga flickor med lock och ibland med hot, och flickorna måste ge lagom motstånd för att inte själva fördömas. Nära under ytan finns det latenta våldet: far mot son, granne mot granne, skolbarn mot duktigare skolbarn.

Bokens berättare delar förnamn med författaren, Elena, och det är hennes barndom och ungdom sammantvinnad med bästa väninnan Lila som berättas. Vänskapen mellan de båda är så stark och komplex som den kan vara mellan två flickor: samtidigt som de båda känner varandra bättre än några andra i de bullriga kvarteren, är vissa sidor av Lila svårbegripliga för Elena. Och så är det deras skolgång: Elena är bra i skolan, men Lila är ännu bättre. I sammanhållningen mot pojkarna som hatar Lila för att hon är smartare än de, skär det ändå i Elena att veta att Lila alltid kommer att vara den bättre.

Tills de når tonåren och det är dags att välja väg i livet. Då slutar många elever skolan för att hjälpa sina föräldrar och lära sig deras arbete, särskilt de från fattigare familjer. Lärarinnan kommer hem till de begåvade barnens föräldrar för att övertala dem att skicka sina barn till högre utbildning, och motsträvigt säger Elenas föräldrar ja. Men Lilas far säger nej. Jämfört med våra dagars KomVux och envisa försök att ge alla högskolebehörighet är det här en dörr till en annan livsbana som stängs igen för alltid. Lila biter ihop och försöker tråckla sig fram på en egen väg, men gapet mellan de båda unga kvinnornas liv vidgas bit för bit. Lilas nya, annorlunda framgångar värker i Elenas sinne; både som en svag avundsjuka och för aningen om hur Lila tvingats kompromissa med sig själv.

Elena Ferrantes språk är precist och kan tyckas kallt, men de knapphändiga detaljerna målar upp det inrutade och förutbestämda livet som människorna delvis försöker komma undan. Frysta ögonblick illustrerar dynamiken mellan aktörerna i Elenas och Lilas liv. Elenas tankar avslöjar de många känslor hon inte kan låta ta överhanden. Varje mening är nödvändig i den här kraftfulla berättelsen, som kan läsas helt fristående och avslutat, men som tack och lov fortsätter i tre böcker till.

Fler böcker av Elena Ferrante:
The Story of a New Name
Those Who Leave And Those Who Stay 
The Story of the Lost Child